Bör vi ge våra hundar och katter en vegansk kost?

/0 Comments/in , /by

Domesticering kan inte rättfärdigas moraliskt och vi bör sluta föda upp domesticerade djur, inklusive hundar och katter. Med hänsyn till de hundar och katter som existerar nu har vi en moralisk skyldighet att ta hand om dem. När allt kommer omkring så har de inte bett om att födas in i värld vilken de inte hör hemma i; de är här på grund av vårt moraliska misslyckande.

Vi bör ge våra hundar och katter en vegansk kost. Hundar är inget problem. Många människor har gett sina hundar en vegansk kost i årtionden och de har frodats.

Men katter då? Det finns många som har hand om katter som frodas på en vegansk kost. Detta gäller dock inte alla katter. Så, vad är lösningen? Att vi dödar katter? Att vi tillåter de att vandra fritt för att döda andra djur? Frigör det oss från vårt moraliska ansvar? Detta är säkerligen inte svaren.

Detta är ett problem som vi har skapat. Är det moraliskt försvarbart att ge kött till katter som annars kommer att dö utan det? Nej, det är det inte. Är det moraliskt ursäktligt? Det kan det mycket väl vara ifall vi har uttömt alla andra möjligheter. Känner du inte till skillnaden mellan rättfärdigande och ursäkt? Lyssna här: http://www.abolitionistapproach.com/follow-up-to-pets-comm…

Domesticering skapar alla möjliga sorters moraliska problem. Om du tror att vi kan rätta till dem alla har du fel. Det kan vi inte. Men vi kan försöka att skifta paradigmet i en helt annan riktning. Och det är just det abolitionism handlar om.

Förresten, om du inte själv är vegan, men du oroar dig för vegansk kost till katter, då letar du bara efter en ursäkt att inte vara vegan. Du har ett val, det har inte dem.

Innebär inte lagar som “the Endangered Species Act”, som förbjuder dödande av vissa arter som är utrotningshotade, att vi effektivt kommer ändra djurs egendomsstatus?

/0 Comments/in , , , , /by

Nej, “The Endangered Species Act” och liknande åtgärder skyddar enbart vissa arter som värderas av människan för mänskliga syften; sådana lagar erkänner inte att djur har ett värde annat än det människor tilldelar dem. En del personer har argumenterat, felaktigt, ur mitt perspektiv, att dessa lagar faktiskt tillhandahåller “rättigheter” för djur. I verkligheten skiljer sig inte dessa lagar från de lagar som ska skydda en regnskog, ett vattendrag, ett berg, eller något annat icke medvetet ting som människor, av någon anledning bestämmer sig för att betrakta som värdefullt för mänskliga syften. Sådana mått innebär inte att man erkänner att de skyddade djuren har den sorts värde som vi tillskriver varje människa som en minimal förutsättning för medlemskap i den moraliska gemenskapen.

Under ekonomisk press, söker nu regeringar att dra tillbaka en del arter från utrotningshotade-arter-skydd och återta dem som jägares byte, så att avgiften som genereras av jaktlicenser och handel med djurdelar kan hjälpa till att betala för underhåll av de återstående djuren. Tillfälliga förbud mot att döda vissa arter tas nästan alltid bort så fort populationen växer över den nivå som utgör gränsen för utrotningshot, följaktligen inviteras “skördandet” av dessa överskottsdjur. Vi behandlar dock inga människor på samma sätt. Vi anser det inte lämpligt att använda hemlösa personer som tvingade organdonatorer för att subventionera kostnaden för andra hemlösa personers välfärd. Vi tolererar inte “skörd” av människor.

I vilket fall som som helst, erkänner inte lagar som the Endangered Species Act att djur, på grund av att de har förmågan att känna, ha moraliskt värde utöver det värde vi människor ger dem. Sådana lagar betraktar inte djur annorlunda än andra resurser som vi önskar bevara till förmån för framtida generationer. Vi skyddar tillfälligt djur som elefanter, så att framtida generationer människor ska kunna använda elefanter, men elefanter är, i slutändan, bara ekonomiska varor, och så länge det finns tillräckligt mycket elefanter, så värderar vi armband av elfenben mer än vi värderar elefantens intressen.

Slutligen, det bör förstås att det är osannolikt att en signifikant förändring kommer ske gällande djurs egendomsstatus som ett resultat av lagstiftning eller rättsfall innan det skett en betydande social förändring i vår inställning till djur. Det vill säga, det är inte lagen som kommer förändra hur vi moraliskt tänker kring djur; det måste ske tvärtom. Det var inte lagen som avskaffade slaveri, lagen skyddade faktiskt slavägande och det institutionaliserade slaveriet avskaffades inte av lagen utan av det amerikanska inbördeskriget. Dagens världsekonomi är långt mer beroende av djurexploatering än södra USA var av mänskligt slaveri. Djurutnyttjandet kommer inte att upphöra som en konsekvens av ett yttrande från Högsta Domstolen eller genom en akt av kongressen – åtminstone inte innan en majoritet av oss accepterar synsättet att institutionen av djur som egendom är moraliskt oacceptabel.

Bryter husdjursinstitutionen mot djurs grundläggande rättighet att inte bli betraktad som saker?

/0 Comments/in , , /by

Ja. Husdjur är vår egendom. Hundar, katter, hamstrar, kaniner och andra djur massproduceras som bultar i en fabrik eller, i fallet med fåglar och exotiska djur, fångas i det vilda och transporteras långa sträckor, vilket leder till att många djur dör under resan. Husdjur marknadsförs på precis samma sätt som andra varor. Även om en del av oss kanske behandlar våra sällskapsdjur bra, så behandlar flertalet av oss dem dåligt. I USA spenderar de flesta hundar mindre än två år i ett hem innan de dumpas i ett hundstall eller överlåts till en ny ägare; mer än 70 procent av de som adopterar djur ger bort dem, tar dem till ett djurhem eller överger dem. Vi är alla medvetna om skräckhistorier om hundar i grannskapet i korta kedjor som tillbringar större delen av sina liv ensamma. Våra städer är fulla av vildhundar och vildkatter som lever bedrövliga liv och svälter eller fryser, drar på sig sjukdomar eller torteras av människor. En del personer som påstår sig älska sina sällskapsdjur lemlästar dem sanslöst genom att låta skära bort deras öron, kupera deras svansar eller dra loss deras klor så att de inte ska kunna riva på möblerna.

Du må behandla din djurvän som en familjemedlem och tillskriva henne eller honom inneboende värde eller en grundläggande rättighet att inte bli behandlad som din resurs. Men din behandling av ditt djur innebär egentligen att du värderar din djuregendom högre än marknadsvärdet; skulle du ändra dig och dagligen utdela hårda slag mot din hund av disciplinära skäl, eller inte mata din katt för att öka hennes motivation att fånga möss i källaren på din affär, eller döda ditt djur för att du inte längre vill stå för omkostnaderna, kommer ditt val skyddas av lagen. Du är fri att värdera din egendom som du behagar. Du kan bestämma dig för att putsa din bil ofta eller låta lacken erodera. Valet är ditt. Så länge du ger din bil minimalt underhållningsarbete så att den klarar besiktningen, är alla andra beslut du gör gällande ditt fordon, inklusive ditt beslut att skrota den, din ensak. Så länge du förser ditt husdjur minimalt med mat, vatten och skydd, så är alla andra beslut du tar, förutom att tortera djuret utan något som helst skäl, din ensak, inklusive ditt beslut att dumpa ditt djur hos det lokala djurhemmet (där många djur antingen dödas eller säljs till forskning) eller att låta avliva ditt djur hos en veterinär.