Bör vi ge våra hundar och katter en vegansk kost?

/0 Comments/in , /by

Domesticering kan inte rättfärdigas moraliskt och vi bör sluta föda upp domesticerade djur, inklusive hundar och katter. Med hänsyn till de hundar och katter som existerar nu har vi en moralisk skyldighet att ta hand om dem. När allt kommer omkring så har de inte bett om att födas in i värld vilken de inte hör hemma i; de är här på grund av vårt moraliska misslyckande.

Vi bör ge våra hundar och katter en vegansk kost. Hundar är inget problem. Många människor har gett sina hundar en vegansk kost i årtionden och de har frodats.

Men katter då? Det finns många som har hand om katter som frodas på en vegansk kost. Detta gäller dock inte alla katter. Så, vad är lösningen? Att vi dödar katter? Att vi tillåter de att vandra fritt för att döda andra djur? Frigör det oss från vårt moraliska ansvar? Detta är säkerligen inte svaren.

Detta är ett problem som vi har skapat. Är det moraliskt försvarbart att ge kött till katter som annars kommer att dö utan det? Nej, det är det inte. Är det moraliskt ursäktligt? Det kan det mycket väl vara ifall vi har uttömt alla andra möjligheter. Känner du inte till skillnaden mellan rättfärdigande och ursäkt? Lyssna här: http://www.abolitionistapproach.com/follow-up-to-pets-comm…

Domesticering skapar alla möjliga sorters moraliska problem. Om du tror att vi kan rätta till dem alla har du fel. Det kan vi inte. Men vi kan försöka att skifta paradigmet i en helt annan riktning. Och det är just det abolitionism handlar om.

Förresten, om du inte själv är vegan, men du oroar dig för vegansk kost till katter, då letar du bara efter en ursäkt att inte vara vegan. Du har ett val, det har inte dem.

Det är självklart att mängden lidande vi utsätter djuren för är förfärlig, och vi borde inte använda dem för syften som saknar vikt, såsom underhållning, men hur kan ni förvänta er att människor ska sluta äta kött?

/0 Comments/in , , /by

Denna fråga är passande för vår diskussion då frågan i sig avslöjar mer om historiken kring människa/djur-relationen än någon teori, och den visar på vår förvirring kring moralfrågor generellt.

Många människor gillar att äta djurprodukter. De tycker om att äta dem så mycket att de finner det svårt att separera sin förkärlek för djurprodukter från moralfrågor som handlar om djur. Men moraliska analyser kräver att vi lämnar vår uppenbara partiskhet därhän. Den största källan till lidande för djur i världen idag är framställning av animaliska livsmedel, och det finns absolut inget behov av det. Faktum är att animalisk livsmedelsproduktion har katastrofala effekter på miljön och ett växande antal läkare hävdar att kött och djurprodukter är skadliga för människans hälsa. Vi skulle kunna leva utan att döda djur och skulle då kunna föda ännu fler av världens mänskliga befolkning – de varelser som vi ständigt hävdar att vi bryr oss om när vi försöker rättfärdiga djurutnyttjande – om vi gav upp animaliska livsmedel helt och hållet.

Önskan att äta djurprodukter har fördunklat sinnet hos några av världshistoriens främsta tänkare. Charles Darwin erkände att djur inte var kvalitativt annorlunda än människor och att de besitter många av de karaktärsdrag som vi en gång trodde var unika för människan – men han fortsatte att äta dem. Jeremy Bentham argumenterade att djur hade moraliskt betydelsefulla intressen för att de kunde lida, men han fortsatte också att äta dem.
Det är svårt att bryta gamla vanor, men det betyder inte att de är moraliskt rättfärdiga. Det är just I sådana situationer, där moraliska frågor och starka personliga preferenser samspelar, som det är extra viktigt att anstränga sig för att tänka klart. Men ofta låter vi, som fallet med köttätande visar, våra primitiva preferenser styra vårt moraliska tänkande, snarare än tvärtom. Många människor har sagt till mig: “Ja, jag vet att det är moraliskt fel att äta kött, men jag älskar hamburgare.”

Beklagligt nog för de som gillar att äta djurprodukter, är detta inget argument, och att en gillar hur kött smakar rättfärdigar på inget sätt överträdelser av en moralisk princip. Vårt beteende demonstrerar bara att trots vad vi säger om den moraliska vikten av djurs intressen, så är vi beredda att ignorera dessa intressen när vi drar nytta av att göra det – även om nyttan inte består i annat än välbehag eller bekvämlighet.

Om vi tar moral på allvar, då måste vi konfrontera det den föreskriver: om det är fel att Simon torterar hundar för nöjes skull, då är det moraliskt fel av oss att äta djurprodukter.

Representerar inte djurrättspositionen en religiös uppfattning?

/0 Comments/in , , /by

Nej, inte nödvändigtvis, även om idén att vi inte bör behandla djur som saker visserligen är närvarande i flera främst icke-västerländska religiösa system, såsom Jainism, Buddhism och Hinduism. Ironiskt nog används uppfattningen om människans överlägsenhet för att rättfärdiga bruket av djur för matproduktion, djurförsök och liknande verksamheter, på ett nästan religiöst sätt. Det är inte bara den judisk-kristna traditionen som stått bakom synsättet att djur är saker, det har varit den främsta förklaringen för människans överlägsenhet över djur och människans rätt att använda djur som resurser. Vi såg exempelvis att den västerländska uppfattningen av djur som saker kan spåras till en tolkning av Det gamla testamentet, enligt vilket Gud skapade djur som resurser för människan. Argument om en kvalitativ skillnad mellan människor och djur har ofta vilat på en tro på människans förmodade Gudagivna överlägsenhet, som i sig bygger på att människan haft turen att skapas i “Guds avbild”.

Djurrättspositionen som formulerats på denna hemsida är inte beroende av någon teologisk trosföreställning; den kräver bara en enkel tillämpning av jämlikhetsprincipen. Ingen speciell egenskap innehas uteslutande av människor och människor är heller inte fria från någon defekt som de tillskriver djur.

Är inte frågan om huruvida djur ska tilldelas den basala rätten att slippa behandlas som våra resurser en fråga om åsikt? Vilken rätt har någon att säga att någon annan inte får äta kött eller andra djurprodukter eller hur de ska behandla djur?

/0 Comments/in , , , , /by

Djurrätt är inte mer en fråga om åsikt än andra moraliska frågor. Denna fråga är logiskt och moraliskt oskiljaktigt från frågan om huruvida mänskligt slaveri är en moralfråga. Vi har bestämt att slaveri är moraliskt förkastligt inte som en fråga om enbart åsikt, utan på grund av att i slaveri behandlas människor uteslutande som andras resurser och nedvärderas till ting, vilket innebär att de berövas moralisk betydelse.

Frågan huruvida djurrätt är en åsikt är direkt relaterad till djurs status som människans egendom; denna fråga, som många andra frågor som berörs här, bygger på antagandet att det är legitimt att betrakta djur som saker som endast existerar som medel för mänskliga mål. Eftersom vi betraktar djur som vår egendom, anser vi det vara rätt att värdera djur på de sätt vi finner lämpliga. Om vi däremot inte är moraliskt rättfärdiga i att behandla djur som vår egendom, så är frågan om vi bör äta kött, använda djur i experiment eller utsätta dem för smärta och lidande för sport eller underhållning inte mer åsikt än den om det mänskliga slaveriets moraliska riktighet.

Dessutom, så länge djur behandlas som egendom, kommer vi fortsätta att tro att det som utgör “human” behandling för din djur-egendom verkligen handlar om din åsikt på grund av att du avgör hur mycket din egendom är värd. Precis som vi har åsikter om värdet av andra saker vi äger, kan vi ha åsikter gällande värdet av vår djur-egendom. Även om vi värderar vår egendom för högt eller för lågt relativt dess marknadsvärde, ses normalt inte detta som en moralfråga. Så när Jane kritiserar Simon för att han slår sin hund regelbundet för att säkerställa att hunden är en våldsam och effektiv vakthund, har Simon all rätt att svara Jane att hennes värdering av hans egendom inte är en moralfråga, utan en fråga om hans äganderätt.

På ett annat plan relaterar denna fråga till ett ämne som diskuterades i introduktionen, synpunkten att all moral är relativ, en fråga om konvention, bekvämlighet eller tradition, utan giltigt anspråk på objektiv sanning. Om så vore fallet, då skulle också frågan om huruvida massmord, mänskligt slaveri eller övergrepp på barn är moraliskt rättfärdigat bara handla om åsikt. Även om det stämmer att moralfrågor inte kan bevisas på samma sätt som matematiska påståenden kan, betyder det inte att “vad som helst” är tillåtet. En del moralfrågor understöds av bättre skäl än andra, och en del moralfrågor passar bättre med andra synsätt vi har. Synsättet att vi kan behandla djur som våra saker endast på grund av att vi är människor och de inte är det är helt enkelt speciesism. Synsättet att vi inte bör behandla djur som saker är konsekvent med vår generella uppfattning att djur har moraliskt betydelsefulla intressen. Vi behandlar inte någon människa uteslutande som resurs; vi har avskaffat mänskligt slaveri som institution. Vi har sett att det inte finns någon god moralisk grund att behandla djur annorlunda när det gäller den enskilda rätten att inte bli behandlad som ett ting, och att djurrättspositionen inte hindrar oss från att prioritera människan framför djuret i en konfliktsituation där vi har inte har skapat konflikten från början genom att bryta mot jämlikhetsprincipen.

Om djur har rättigheter, innebär inte det att vi måste ingripa och stoppa djur från att döda andra djur, eller att vi måste handla för att förhindra att djur skadas överhuvudtaget?

/0 Comments/in , , , /by

Nej. Den grundläggande rättigheten att inte bli behandlad som en sak innebär att vi inte kan behandla djur uteslutande som medel för mänskliga mål – på samma sätt som vi inte kan behandla människor uteslutande som medel för mänskliga mål. Även om vi har lagar som förhindrar människor från att äga andra människor, eller att utan deras samtycke använda dem som biomedicinska subjekt, kräver vi generellt inte att människor förhindrar att andra människor skadas i alla situationer. Ingen lag kräver att Jane förhindrar Simon från att skada John, så länge Jane och Simon inte konspirerar i ett brott mot John eller i övrigt handlar i samförstånd, och så länge som Jane inte har en relation till John som skulle ge uppkomst till en sådan skyldighet.

I USA ålägger dessutom lagen inte människor någon “plikt i att hjälpa” även när andra människor är involverade. Om jag går på en gata och ser en person som svimmat med ansiktet nere i en vattenpöl och håller på att drunkna, ålägger inte lagen mig någon skyldighet att hjälpa personen även om allt jag behöver göra är att rulla runt personen, något jag kan göra utan risk och utan att själv besväras av det.

Poängen är att människors grundläggande rättighet att inte bli behandlade som saker inte garanterar att människor kommer hjälpa andra människor, eller att vi är skyldiga att ingripa för att människor inte skadas av djur eller av andra människor. På samma sätt innebär djurs grundläggande rättighet att inte behandlas som saker att vi inte kan behandla dem som våra resurser. Det innebär inte nödvändigtvis att vi har moraliska eller lagliga skyldigheter att hjälpa dem eller att förhindra att de skadas.

Om djur har rättigheter, innebär det att vi måste straffa dödandet av djur på samma sätt som vi gör med dödandet av människor?

/0 Comments/in , , , , /by

Självklart inte. Det är visserligen sant att ifall vi som samhälle beviljade djurs intressen moralisk betydelse och erkände vår skyldighet att avskaffa och inte enbart reglera djurutnyttjande, skulle vi förmodligen införliva ett synsätt i våra lagar som formellt skulle förbjuda och straffa behandling av djur som resurser. Men detta betyder inte att vi ska straffa en människas dödande av ett djur på precis samma sätt som vi straffar en människas dödande av en annan människa. Till exempel, genom att erkänna att djur har moraliskt värde förutsätter inte att vi ska åtala en människa som hänsynslöst kör på en tvättbjörn, för dråp. Vår åtalan av människor som dödar andra människor tjänar många syften som inte är relevanta för djur. Till exempel låter rättspåföljder brottsoffrens familjer att känna någon form av avslut, och även om det finns etologiska belägg för att många djur upplever sorg när någon familj- eller flockmedlem har dött, skulle inte en rättegång vara meningsfull för dem.

Innebär inte lagar som “the Endangered Species Act”, som förbjuder dödande av vissa arter som är utrotningshotade, att vi effektivt kommer ändra djurs egendomsstatus?

/0 Comments/in , , , , /by

Nej, “The Endangered Species Act” och liknande åtgärder skyddar enbart vissa arter som värderas av människan för mänskliga syften; sådana lagar erkänner inte att djur har ett värde annat än det människor tilldelar dem. En del personer har argumenterat, felaktigt, ur mitt perspektiv, att dessa lagar faktiskt tillhandahåller “rättigheter” för djur. I verkligheten skiljer sig inte dessa lagar från de lagar som ska skydda en regnskog, ett vattendrag, ett berg, eller något annat icke medvetet ting som människor, av någon anledning bestämmer sig för att betrakta som värdefullt för mänskliga syften. Sådana mått innebär inte att man erkänner att de skyddade djuren har den sorts värde som vi tillskriver varje människa som en minimal förutsättning för medlemskap i den moraliska gemenskapen.

Under ekonomisk press, söker nu regeringar att dra tillbaka en del arter från utrotningshotade-arter-skydd och återta dem som jägares byte, så att avgiften som genereras av jaktlicenser och handel med djurdelar kan hjälpa till att betala för underhåll av de återstående djuren. Tillfälliga förbud mot att döda vissa arter tas nästan alltid bort så fort populationen växer över den nivå som utgör gränsen för utrotningshot, följaktligen inviteras “skördandet” av dessa överskottsdjur. Vi behandlar dock inga människor på samma sätt. Vi anser det inte lämpligt att använda hemlösa personer som tvingade organdonatorer för att subventionera kostnaden för andra hemlösa personers välfärd. Vi tolererar inte “skörd” av människor.

I vilket fall som som helst, erkänner inte lagar som the Endangered Species Act att djur, på grund av att de har förmågan att känna, ha moraliskt värde utöver det värde vi människor ger dem. Sådana lagar betraktar inte djur annorlunda än andra resurser som vi önskar bevara till förmån för framtida generationer. Vi skyddar tillfälligt djur som elefanter, så att framtida generationer människor ska kunna använda elefanter, men elefanter är, i slutändan, bara ekonomiska varor, och så länge det finns tillräckligt mycket elefanter, så värderar vi armband av elfenben mer än vi värderar elefantens intressen.

Slutligen, det bör förstås att det är osannolikt att en signifikant förändring kommer ske gällande djurs egendomsstatus som ett resultat av lagstiftning eller rättsfall innan det skett en betydande social förändring i vår inställning till djur. Det vill säga, det är inte lagen som kommer förändra hur vi moraliskt tänker kring djur; det måste ske tvärtom. Det var inte lagen som avskaffade slaveri, lagen skyddade faktiskt slavägande och det institutionaliserade slaveriet avskaffades inte av lagen utan av det amerikanska inbördeskriget. Dagens världsekonomi är långt mer beroende av djurexploatering än södra USA var av mänskligt slaveri. Djurutnyttjandet kommer inte att upphöra som en konsekvens av ett yttrande från Högsta Domstolen eller genom en akt av kongressen – åtminstone inte innan en majoritet av oss accepterar synsättet att institutionen av djur som egendom är moraliskt oacceptabel.

Är det inte troligt att strävan efter en mer “human” djurbehandling, kommer leda till att vi erkänner djurs grundläggande rättighet att inte bli behandlade som saker, och att det kommer åtföljas av det totala avskaffandet av institutionaliserat djurutnyttjande?

/0 Comments/in , , , /by

Nej, sannolikt inte. Lagar som kräver en human behandling av djur har varit populärt i USA och Storbritannien i över hundra år, och vi använder idag mer djur på mer förskräckliga sätt än någonsin förut. Visst, det har skett en del förändringar. På en del ställen, som Storbritannien, har kalvar fått mer utrymme och en del social interaktion innan de slaktas; i en del amerikanska stater, har bengreppsfällan förbjudits och djur som används för pälsprodukter fångas i “vadderade” fällor eller föds upp i små ståltrådsburar innan de gasas ihjäl eller dödas med elektricitet. Enligt [den amerikanska] regeringens djurvälfärdslag (Animal welfare act) ska primater få någon sorts psykologisk stimulans medan vi använder dem i fasansfulla experiment där vi smittar dem med sjukdomar eller försöker utröna hur mycket strålning de kan uthärda innan de blir dysfunktionella. En del företeelser, såsom djurslagsmål, har kriminaliserats, men som jag sagt innan, säger sådana förbud mer om klasshierarkier och fördomar än de gör om vår moraliska omsorg för djur. På det hela taget är de förändringar vi bevittnat som en konsekvens av djurskyddslagar inte mer än fönsterskyltning.

Detta borde inte förvåna oss. Lagar mot grymhet förutsätter att djur är människans egendom, och det är i denna kontext som den så kallade balansen mellan människas och djurs intressen sker. Men som vi såg så kan vi faktiskt inte balansera intressen hos en ägare mot intressen hos dennes egendom eftersom egendom inte kan ha intressen som kan skyddas mot ägaren. Den humana behandlingsprincipen, som den applicerats i djurskyddslagar, gör inget annat än att den kräver att ägarna till djuregendomen beviljar den grad av omsorg, och inte mer, som är nödvändigt för ett särskilt syfte. Om vi använder djur i experiment ska de erhålla den grad av omsorg, och inte mer, som krävs för att producera giltig data. Om vi använder djur som avlats för syftet att bli pälsjackor, borde de erhålla den omsorg, och inte mer, än det som krävs för att producera jackor som är mjuka och blanka. Om vi föder upp djur för mat, borde de djuren erhålla den omsorg som krävs, och inte mer, än det som krävs för att producera kött som kan säljas till ett visst pris för att möta en viss efterfrågan. Om vi använder hundar för att vakta vår egendom, borde vi förse hundarna den grad av omsorg som krävs för att hunden ska upprätthålla det syftet. Så länge vi ger hunden minimum av mat, vatten och skydd – en död hund kommer inte tjäna det syftet – kan vi binda fast hunden med knappt en meters koppel och slå honom, även överdrivet, för “disciplinära syften”.

Vi påstår att vi erkänner att djurs intresse av att inte lida är betydelsefullt, men våra handlingar motsäger det påståendet. Om vi verkligen ska hedra djurs moraliska intressen, måste vi avskaffa institutionaliserat djurutnyttjande och inte endast reglera djurutnyttjande genom djurskyddsåtgärder som förutsätter det legitima med djurs egendomsstatus.

Är det inte inkonsekvent att ta en djurrättsposition när man samtidigt drar nytta av alla mediciner och metoder som utvecklats genom användandet av djur?

/0 Comments/in , , /by

Nej, det är det inte. De som stödjer djurutnyttjande argumenterar ofta att det är inkonsekvent att kritisera djurutnyttjande när man samtidigt accepterar dess “fördelar”.

Detta synsätt är helt obegripligt. De flesta av oss är emot diskriminering baserad på etnisk tillhörighet, och ändå lever vi i ett samhälle där människor från den vita medelklassen åtnjuter förmåner som bygger på tidigare diskriminering baserad på etnisk tillhörighet; det vill säga, majoriteten åtnjuter en levnadsstandard som inte hade funnits i ett samhälle med icke-diskriminerande, rimlig resursfördelning, inklusive utbildnings- och jobbtillfällen. Många av oss stödjer åtgärder, såsom positiv särbehandling som är avsedd att rätta till tidigare diskriminering. Men de som är emot diskriminering baserad på etnisk tillhörighet är inte förpliktigade att lämna USA eller att begå självmord eftersom vi inte kan undvika det faktum att den vita människan är förmånstagare av en förfluten diskriminering av mörkhyade människor.

Tänk dig följande exempel: anta att vi får reda på att det lokala vattenföretaget använder barnarbete och att vi är emot barnarbete. Är vi då förpliktigade att dö av uttorkning bara för att företaget har valt att kränka barns rättigheter? Nej, självklart inte. Vi skulle vara förpliktigade att stödja avskaffandet av barnutnyttjande, men vi skulle inte vara förpliktigade att dö. På samma sätt borde vi kollektivt gå samman och kräva att djurutnyttjande upphör, men vi är inte förpliktigade att acceptera djurutnyttjande eller avstå från dess eventuella fördelar.

Vi skulle naturligtvis kunna utveckla mediciner och kirurgiska metoder utan att använda djur, och många skulle föredra att vi gjorde det. De som är emot djurutnyttjande för dessa syften har som individer dock ingen kontroll över regeringens bestämmelser eller företags bestämmelser angående djur. Att säga att de inte konsekvent kan kritisera regeringens handlingar eller industrin, medan de erhåller fördelar från handlingar de inte har någon kontroll över, är helt ologiskt. Och som en fråga om politisk ideologi, är det ett ytterst obehagligt erkännande av oomstridd vördnad inför den korporativa statens program. Uppfattningen att vi måste antingen omfamna djurutnyttjande eller förkasta något som innefattar djurutnyttjande är lika kusligt som den reaktionära sloganen “älska det eller hata det” som yttrades av pseudo-patrioterna i USA som kritiserade motståndare till USAs involvering i vietnamkriget.

Dessutom har människor kommersialiserat djur i sådan grad att det är praktiskt taget omöjligt att undvika djurutnyttjande helt. Biprodukter av djur används i en mängd olika saker, inklusive asfalten på våra vägar och syntetiska tyger. Men omöjligheten att undvika all kontakt med djurutnyttjande innebär inte att vi inte kan undvika de mest uppenbara och allvarligaste formerna av djurutnyttjande. Personen som inte är strandad på en livbåt eller på en bergstopp har alltid i sin makt att undvika att äta kött, mjölk och andra djurprodukter, produkter som inte kan produceras utan användandet av djur, i motsats till mediciner och medicinska metoder, som kunde ha utvecklats utan djurförsök.

Om vi anammar en vegansk kost kommer djur oundvikligen skadas när vi odlar grönsaker, och vad är det för skillnad mellan att föda upp och döda djur för mat och att oavsiktligen döda dem som en följd av ett växtbaserat jordbruk?

/0 Comments/in , , /by

När vi odlar grödor kommer vi oundvikligen att tränga undan och möjligen döda kännande djur. Det är såklart stor skillnad mellan att föda upp och döda djur för mat och att oavsiktligen skada dem när vi odlar grönsaker, en aktivitet som i sig är avsedd för att förhindra dödandet av kännander varelser.

För att förstå denna fråga, överväg följande exempel. Vi bygger vägar. Vi tillåter människor att köra bilar. Vi vet statistiskt sett att när vi bygger en väg, kommer en del människor, vi vet inte vilka på förhand, skadas som ett resultat av bilolyckor. Ja, det finns en fundamental moralisk skillnad mellan en aktivitet där en människa skadas, som en oundviklig men oavsiktligen konsekvens och att avsiktligt döda enskilda människor. På liknande sätt innebär inte det faktum att djur kan skadas som en oavsiktlig konsekvens av att odla grönsaker, även om vi inte använder giftiga kemikalier och gör det bästa vi kan för att undvika att skada djur, att det är moraliskt acceptabelt att döda djur avsiktligt.

Dessutom, på grund av att det går åt många kilo växter för att producera ett kilo animaliskt protein, dödar vi faktiskt fler djur i framställning av grödor när vi matar grödorna till djur istället för att konsumera dem direkt. Så en vegansk kost resulterar i färre av dessa dödsfall som är oavsiktliga och en bieffekt.

En fråga i samband med detta är: varför har inte växter rättigheter med tanke på att de är vid liv? Detta är den fråga varje vegan får i sällskap av en icke-vegan. Dessa icke-veganer är i övrigt förnuftiga och intelligenta varelser, men när de konfronteras av en vegan, får deras kostval dem att känna sig obekväma och det leder till att de försöker försvara sig.

Ingen tror på riktigt att växter är samma som kännande icke-mänskliga djur. Om jag äter din tomat och din hund, skulle du inte se dessa två handlingar som likadana. Så vitt vi vet är växter inte kännande. De är inte medvetna och förmögna att känna smärta. Växter har inga centrala nervsystem, endorfiner, bensodiazepin-receptorer eller några indikationer på kännande. Växter har inga intressen, det har djur.