Det är självklart att mängden lidande vi utsätter djuren för är förfärlig, och vi borde inte använda dem för syften som saknar vikt, såsom underhållning, men hur kan ni förvänta er att människor ska sluta äta kött?

Denna fråga är passande för vår diskussion då frågan i sig avslöjar mer om historiken kring människa/djur-relationen än någon teori, och den visar på vår förvirring kring moralfrågor generellt.

Många människor gillar att äta djurprodukter. De tycker om att äta dem så mycket att de finner det svårt att separera sin förkärlek för djurprodukter från moralfrågor som handlar om djur. Men moraliska analyser kräver att vi lämnar vår uppenbara partiskhet därhän. Den största källan till lidande för djur i världen idag är framställning av animaliska livsmedel, och det finns absolut inget behov av det. Faktum är att animalisk livsmedelsproduktion har katastrofala effekter på miljön och ett växande antal läkare hävdar att kött och djurprodukter är skadliga för människans hälsa. Vi skulle kunna leva utan att döda djur och skulle då kunna föda ännu fler av världens mänskliga befolkning – de varelser som vi ständigt hävdar att vi bryr oss om när vi försöker rättfärdiga djurutnyttjande – om vi gav upp animaliska livsmedel helt och hållet.

Önskan att äta djurprodukter har fördunklat sinnet hos några av världshistoriens främsta tänkare. Charles Darwin erkände att djur inte var kvalitativt annorlunda än människor och att de besitter många av de karaktärsdrag som vi en gång trodde var unika för människan – men han fortsatte att äta dem. Jeremy Bentham argumenterade att djur hade moraliskt betydelsefulla intressen för att de kunde lida, men han fortsatte också att äta dem.
Det är svårt att bryta gamla vanor, men det betyder inte att de är moraliskt rättfärdiga. Det är just I sådana situationer, där moraliska frågor och starka personliga preferenser samspelar, som det är extra viktigt att anstränga sig för att tänka klart. Men ofta låter vi, som fallet med köttätande visar, våra primitiva preferenser styra vårt moraliska tänkande, snarare än tvärtom. Många människor har sagt till mig: “Ja, jag vet att det är moraliskt fel att äta kött, men jag älskar hamburgare.”

Beklagligt nog för de som gillar att äta djurprodukter, är detta inget argument, och att en gillar hur kött smakar rättfärdigar på inget sätt överträdelser av en moralisk princip. Vårt beteende demonstrerar bara att trots vad vi säger om den moraliska vikten av djurs intressen, så är vi beredda att ignorera dessa intressen när vi drar nytta av att göra det – även om nyttan inte består i annat än välbehag eller bekvämlighet.

Om vi tar moral på allvar, då måste vi konfrontera det den föreskriver: om det är fel att Simon torterar hundar för nöjes skull, då är det moraliskt fel av oss att äta djurprodukter.

Är inte frågan om huruvida djur ska tilldelas den basala rätten att slippa behandlas som våra resurser en fråga om åsikt? Vilken rätt har någon att säga att någon annan inte får äta kött eller andra djurprodukter eller hur de ska behandla djur?

Djurrätt är inte mer en fråga om åsikt än andra moraliska frågor. Denna fråga är logiskt och moraliskt oskiljaktigt från frågan om huruvida mänskligt slaveri är en moralfråga. Vi har bestämt att slaveri är moraliskt förkastligt inte som en fråga om enbart åsikt, utan på grund av att i slaveri behandlas människor uteslutande som andras resurser och nedvärderas till ting, vilket innebär att de berövas moralisk betydelse.

Frågan huruvida djurrätt är en åsikt är direkt relaterad till djurs status som människans egendom; denna fråga, som många andra frågor som berörs här, bygger på antagandet att det är legitimt att betrakta djur som saker som endast existerar som medel för mänskliga mål. Eftersom vi betraktar djur som vår egendom, anser vi det vara rätt att värdera djur på de sätt vi finner lämpliga. Om vi däremot inte är moraliskt rättfärdiga i att behandla djur som vår egendom, så är frågan om vi bör äta kött, använda djur i experiment eller utsätta dem för smärta och lidande för sport eller underhållning inte mer åsikt än den om det mänskliga slaveriets moraliska riktighet.

Dessutom, så länge djur behandlas som egendom, kommer vi fortsätta att tro att det som utgör “human” behandling för din djur-egendom verkligen handlar om din åsikt på grund av att du avgör hur mycket din egendom är värd. Precis som vi har åsikter om värdet av andra saker vi äger, kan vi ha åsikter gällande värdet av vår djur-egendom. Även om vi värderar vår egendom för högt eller för lågt relativt dess marknadsvärde, ses normalt inte detta som en moralfråga. Så när Jane kritiserar Simon för att han slår sin hund regelbundet för att säkerställa att hunden är en våldsam och effektiv vakthund, har Simon all rätt att svara Jane att hennes värdering av hans egendom inte är en moralfråga, utan en fråga om hans äganderätt.

På ett annat plan relaterar denna fråga till ett ämne som diskuterades i introduktionen, synpunkten att all moral är relativ, en fråga om konvention, bekvämlighet eller tradition, utan giltigt anspråk på objektiv sanning. Om så vore fallet, då skulle också frågan om huruvida massmord, mänskligt slaveri eller övergrepp på barn är moraliskt rättfärdigat bara handla om åsikt. Även om det stämmer att moralfrågor inte kan bevisas på samma sätt som matematiska påståenden kan, betyder det inte att “vad som helst” är tillåtet. En del moralfrågor understöds av bättre skäl än andra, och en del moralfrågor passar bättre med andra synsätt vi har. Synsättet att vi kan behandla djur som våra saker endast på grund av att vi är människor och de inte är det är helt enkelt speciesism. Synsättet att vi inte bör behandla djur som saker är konsekvent med vår generella uppfattning att djur har moraliskt betydelsefulla intressen. Vi behandlar inte någon människa uteslutande som resurs; vi har avskaffat mänskligt slaveri som institution. Vi har sett att det inte finns någon god moralisk grund att behandla djur annorlunda när det gäller den enskilda rätten att inte bli behandlad som ett ting, och att djurrättspositionen inte hindrar oss från att prioritera människan framför djuret i en konfliktsituation där vi har inte har skapat konflikten från början genom att bryta mot jämlikhetsprincipen.

Om vi anammar en vegansk kost kommer djur oundvikligen skadas när vi odlar grönsaker, och vad är det för skillnad mellan att föda upp och döda djur för mat och att oavsiktligen döda dem som en följd av ett växtbaserat jordbruk?

När vi odlar grödor kommer vi oundvikligen att tränga undan och möjligen döda kännande djur. Det är såklart stor skillnad mellan att föda upp och döda djur för mat och att oavsiktligen skada dem när vi odlar grönsaker, en aktivitet som i sig är avsedd för att förhindra dödandet av kännander varelser.

För att förstå denna fråga, överväg följande exempel. Vi bygger vägar. Vi tillåter människor att köra bilar. Vi vet statistiskt sett att när vi bygger en väg, kommer en del människor, vi vet inte vilka på förhand, skadas som ett resultat av bilolyckor. Ja, det finns en fundamental moralisk skillnad mellan en aktivitet där en människa skadas, som en oundviklig men oavsiktligen konsekvens och att avsiktligt döda enskilda människor. På liknande sätt innebär inte det faktum att djur kan skadas som en oavsiktlig konsekvens av att odla grönsaker, även om vi inte använder giftiga kemikalier och gör det bästa vi kan för att undvika att skada djur, att det är moraliskt acceptabelt att döda djur avsiktligt.

Dessutom, på grund av att det går åt många kilo växter för att producera ett kilo animaliskt protein, dödar vi faktiskt fler djur i framställning av grödor när vi matar grödorna till djur istället för att konsumera dem direkt. Så en vegansk kost resulterar i färre av dessa dödsfall som är oavsiktliga och en bieffekt.

En fråga i samband med detta är: varför har inte växter rättigheter med tanke på att de är vid liv? Detta är den fråga varje vegan får i sällskap av en icke-vegan. Dessa icke-veganer är i övrigt förnuftiga och intelligenta varelser, men när de konfronteras av en vegan, får deras kostval dem att känna sig obekväma och det leder till att de försöker försvara sig.

Ingen tror på riktigt att växter är samma som kännande icke-mänskliga djur. Om jag äter din tomat och din hund, skulle du inte se dessa två handlingar som likadana. Så vitt vi vet är växter inte kännande. De är inte medvetna och förmögna att känna smärta. Växter har inga centrala nervsystem, endorfiner, bensodiazepin-receptorer eller några indikationer på kännande. Växter har inga intressen, det har djur.

Hur vet jag att en produkt är helt växtbaserad?

Att läsa en ingredienslista är inte alltid tillräckligt för att avgöra om en produkt är helt växtbaserad.

  • Mycket mat, smink och klädmaterial har namn som kan göra det svårt att veta att de innehåller animalier.
  • Många mikroingredienser kan framställas från antingen växt- eller djurriket. Glycerider, I-cysteine, lecitin och liknande ingredienser kan till exempel komma både från djur och växter
  • Naturlig smaksättning, kryddor, färger och andra till synes harmlösa ingredienser – även vitaminer – kan innehålla djurprodukter eller komma från djur.
  • Många produkter framställs med hjälp av animaliska ingredienser, även om slutprodukten inte innehåller djurprodukter. Rörsocker, till exempel, bleks i många delar i USA och andra delar av världen med hjälp av kol framställt ur djurben. Alkohol, såsom rödvin och öl, filtreras ofta med äggalbumin och husbloss (härstammar från fiskblåsor).
  • “Syntetiska”, “fake”, “naturliga”, “ekologiska” och andra egenskaper garanterar inte att en produkt är fri från användandet av djur.

Följande är några av de vanligaste ingredienserna som oftast härstammar från djur.

Albumin
Ambra
Karmin
Kasein
Dun
Gelatin
Husbloss
Lanolin
Pepsin
Propolis
Njurtalg
Talg
Vassle

Bara för att en produkt är växtbaserad på ett ställe garanterar det inte att produkten är växtbaserad på ett annat ställe. Det säkraste sättet för att kolla att källan till en mikroingrediens är att kontakta tillverkaren.

Många flingor i USA är har till exempel berikats med djurbaserat Vitamin D3. Detta är inte fallet i många andra länder, även om varumärket är detsamma. En produkt kan vara sötad med majssirap i USA, rörsocker i Kanada och från sockerbeta i Storbritannien.

Till och med samma produkt i samma land kan vara problematiskt. Till exempel, samma produkt i USA kan vara sötad med socker blekt från djurbenskol ena månaden, och med rörsocker blekt med en annan metod en annan månad, beroende på var företaget får sitt socker ifrån.

Det är även viktigt att kolla med en lokal tillverkare snarare än moderföretaget. Många kommersiella produkter produceras även under licens internationellt. En produkt kan tillverkas och distribueras av ett helt annat företag, olika från land till land. Genom att kontakta ett kontor i fel land kan du få fel information.

Sammanfattningsvis, om du inte förstår alla ingredienser i en produkt eller är osäker på ifall de ingredienserna innehåller djur på något sätt, och ifall det är praktiskt och möjligt för dig att undvika, är det ett gott skäl för att kolla med tillverkaren eller att undvika att använda den.

Vilka är kostrekommendationerna för veganer?

De näringsmässiga behoven för individer varierar, och vetenskaplig kunskap kring näring utvecklas ständigt. Hälso- och dietistorganisationer rekommenderar samstämmigt att veganer bör 1) försäkra ett intag av en lämplig mängd av kalorier generellt för ålder, kön, livsstil etc., och 2) äta en varierad kost med mat som har rika mängder kalcium, järn, vitamin D, vitamin B12, zink och andra näringsämnen. Följande är inte en fullständig lista:

  • Protein: Växtbaserade proteinkällor inkluderar soja- och veteprodukter (t.ex. tofu, tempeh och seitan), bönor, linser, nötter och fröer. (1)
  • Kalcium: Växtbaserade kalciumkällor inkluderar tofu, grönkål, kålrot, sareptasenap, kinakål, sesamfrön, tahini och svart melass. (2)
  • Järn: Växtbaserade järnkällor inkluderar olika sorters bönor, tofu, spenat, russin och svart melass. (3)
  • Zink: Växtbaserade zinkkällor inkluderar bönor, cashewnötter, kikärtor, sesamfrön, tahini och kärnfrukt. (4)
  • Vitamin D. Växtbaserade Vitamin D-källor inkluderar solljus! Men även svamp som odlats i solljus samt mat som är tillsatt med Vitamin D2. 5) Notera dock att de flesta Vitamin D3-källor inte finns i växter.
  • Vitamin B12. Växtbaserade B12-källor inkluderar soja-, ris-, och nötmjölk med tillsatt B12, frukostflingor och annan mat, såväl som näringsjäst med tillsatt B12. (6)
  • Omega-3 fettsyror. Växtbaserade källor som innehåller Omega-3 inkluderar linfrön, valnötter, sojabönor, rapsolja och soja, med mera. (7)

Oprocessade hela livsmedel är en bra källa till en varierad kost. Det är dock värt att notera att en cup (2,2 dl) från ett vanligt märke av en växtmjölk innehåller 45% kalcium, 30% vitamin D och 50% vitamin B12 av det dagliga rekommenderade intaget. Många flingor är även berikade i USA och Kanada. Tillsatser i flingor, växtmjölk och annan mat kan dock variera från märken till märken och region till region. En del produkter är inte berikade överhuvudtaget. Var noga med att läsa etiketten för näringsinformation.

B12, Omega 3 och andra vitaminer och mineraler finns tillgängliga som kosttillskott. Du kan ge ett blodprov hos din läkare för att fastställa ifall du får tillräcklig mängd av järn, B12 och även utreda andra farhågor du har gällande kosten. Allmänna diskussioner om näring bör inte ersätta konsultationer från en lämplig professionell hälsovetare, när det gäller dina näringsbehov.

  1. Se http://www.mayoclinic.org/healthy-living/nutrition-and-healthy-eating/in-depth/vegetarian-diet/art-20046446?pg=2
  2. Se http://ods.od.nih.gov/factsheets/calcium#h2
  3. Se http://ods.od.nih.gov/factsheets/Iron-HealthProfessional#h2
  4. Se http://ods.od.nih.gov/factsheets/Zinc-HealthProfessional#h3
  5. Se http://ods.od.nih.gov/factsheets/VitaminD-HealthProfessional
  6. Se http://ods.od.nih.gov/factsheets/VitaminB12-HealthProfessional#h3
  7. Se http://www.mayoclinic.org/healthy-living/nutrition-and-healthy-eating/in-depth/vegetarian-diet/art-20046446?pg=2

Är det nödvändigt att äta djurprodukter för att vara hälsosam?

Enligt Amerikanska dietistföreningen (ADA), såväl som andra hälsoorganisationer, är en välplanerad vegankost näringsmässigt fullvärdig. 2009 fastslog ADA att:

“Det är Amerikanska dietistföreningens position att välplanerade vegetariska dieter, inklusive helt vegetariska eller veganska dieter, är hälsosamma, näringsmässigt fullvärdiga och de kan även ge hälsofördelar för att förebygga och behandla en del sjukdomar. En välplanerad vegetarisk kost är lämplig för individer under alla stadier i livet, inklusive graviditet, amning, spädbarnstiden, barndom och ungdomsåren, och för atleter.” (1)

Vilken obalanserad, ohälsosam kost som helst kan leda till hälsoproblem. Planering och balans är viktigt, även för veganer. Det är möjligt att vara vegan och att vara ohälsosam, men faktum kvarstår: du kan leva hälsosamt på en välplanerad vegansk kost.

För ytterligare styrkande och information:

1. Journal of the American Dietetic Association, July 2009. 109(7): 1266- 1282.

För att läsa om MacroVeganism, från Marlene Watson-Tara, klicka här.

Hitler var vegetarian; vad säger det om vegetarianer?

Det säger ingenting mer än att vissa onda människor också är vegetarianer. Denna fråga bygger på ett ogiltigt resonemang: Hitler var vegetarian; Hitler var ond; därför måste vegetarianer vara onda. Stalin åt kött och var själv ingen ängel. Han var ansvarig för att döda miljontals oskyldiga människor. Vad säger det om köttätare? På samma sätt som vi inte drar slutsatsen att alla köttätare har något gemensamt med Stalin, förutom köttätande, kan vi inte dra slutsatsen att vegetarianer har något gemensamt med Hitler, förutom vegetarianism. Dessutom, det är inte helt säkert att Hitler faktiskt var vegetarian. Hur som helst, nazisternas intresse för att minska köttätande handlade inte om djurs moraliska status utan var ett uttryck för att de var angelägna om hälsa, helande och att undvika artificiella ingredienser i mat och farmaceutiska produkter, som var relaterat till nazisternas vidare mål att uppnå “rashygien”.

En annan variant av denna fråga är att eftersom nazisterna gillade djurrätt, innebär det att djurrätt som moralisk teori är bankrutt och försöker nedvärdera människor? Återigen, denna fråga är absurd. För det första, denna fråga baseras på ett faktafel. Nazisterna favoriserade inte djurrätt. Tysklands djurskyddslagar begränsade djurförsök till viss del, men det speglade knappast någon generell vilja att avskaffa djurs egendomsstatus. När allt kommer omkring dödade nazisterna kallsinnigt miljoner människor och djur under andra världskriget, ett beteende som inte är förenligt med en rättighetssyn, mänsklig eller övrig. Det är lika sant att säga att nazisterna stödde djurrättsfrågan som att säga att amerikaner stöder djurrätt för att vi har en federal djurvälfärdslag (Animal Welfare Act).

Men tänk om nazisterna, i motsats till vad vi vet, faktiskt förespråkade avskaffandet av djurutnyttjande? Vad skulle det säga om djurrättsidén? Svaret är glasklart: det skulle inte säga någonting om huruvida djurrättspositionen är rätt eller fel. Den frågan kan endast besvaras genom att avgöra huruvida argumenten för djurrätt är giltiga eller inte. Nazisterna favoriserade även äktenskap. Betyder det att äktenskap är en helt omoralisk institution? Nazisterna trodde även att utövande av sport var nödvändigt för att utveckla en stark karaktär. Betyder det att tävlingssporter är helt omoraliska? Jesus predikade om att dela resurserna på ett rimligt sätt. Gandhi förespråkade ett liknande budskap, även Stalin. Men Stalin nedvärderade människor. Kan vi därför dra slutsatsen att idén om resursfördelning har ett inneboende moraliskt fel som gör Jesus och Gandhi bristfälliga? Nej, självklart inte. Vi nedvärderar inte människor genom att bevilja djur moralisk betydelse mer än vi nedvärderar “normala” människors liv när vi beviljar värde till en del människor, såsom de människor som har funktionshinder/variationer, och förbjuder användandet av dem i experiment.

Är inte människans användning av andra djur en “tradition,” eller “naturligt,” och därmed moraliskt rättfärdigat?

Alla former av diskriminering har historiskt sett försvarats som “tradition”. Sexism rättfärdigas ständigt på grund av att det är tradition för kvinnor att vara undergivna män: “En kvinnas plats är hemma”. Mänskligt slaveri har varit en tradition i de flesta kulturer vid någon tidpunkt. Det faktum att ett beteende kan beskrivas som traditionellt säger ingenting om huruvida det är moraliskt acceptabelt eller inte.

Förutom att förlita sig på tradition karaktäriserar somliga vårt djurutnyttjande som “naturligt” och förklarar det därmed som moraliskt acceptabelt. Återigen, att beskriva något som naturligt säger i sig ingenting om handlingens moraliska riktighet. De flesta former av diskriminering har beskrivits som både naturliga och traditionella. De båda begreppen är ofta utbytbara. Vi har rättfärdigat mänskligt slaveri som en naturlig hierarki av slavägare och slavar. Vi har rättfärdigat sexism som något som representerar mäns överordning av kvinnor. För övrigt är det rätt märkligt att beskriva vår nutida kommersialisering av djur som naturlig på något sätt. Vi har skapat fullkomligt onaturliga miljöer och jordbruksmetoder i syfte att maximera vinst. Vi utför bisarra experiment i vilka vi transplanterar gener och organ från djur till människor och vice versa. Vi har börjat klona djur. Inget av detta kan beskrivas som naturligt. Begrepp som “naturligt” och “tradition” är just det: begrepp. De är inte skäl. Om människor försöker försvara att djur utsätts för smärta och lidande baserat på vad som är naturligt eller traditionellt, betyder det oftast att de inte i övrigt kan rättfärdiga sitt beteende.

En variant av denna fråga fokuserar på olika gruppers traditioner. Till exempel, i maj 1999 dödade Makah-stammen från Washington dess första gråval på sjuttio år. Dödandet, som gjordes med stålharpuner, pansarvärnskanoner, pansarbrytande ammunition, motorbåtar och med ett bidrag på 310 000 dollar från regeringen, försvarades med att valfångst tillhör Makah-stammens traditioner. Men med samma argument kan klitorisstympning i Afrika och brudbränning i Indien försvaras (vilket också görs). Frågan här är inte om beteendet är del av någon kultur; allt beteende är del av någon kultur. Frågan är om beteendet är moraliskt försvarbart.

Slutligen, en del argumenterar att, på grund av att djur äter andra djur i det vilda, är vårt djurutnyttjande naturligt. Det finns fyra invändningar mot denna hållning. För det första, även om en del djur äter andra djur i det vilda, gör en del djur inte det. Många djur är veganer. Dessutom, det finns mer samarbete i naturen än vad vår föreställning om “naturens grymhet” låter oss tro. För det andra, oavsett om djur äter djur har det inte med saken att göra. På vilket sätt är det relevant för oss huruvida djur äter djur? En del djur är köttätare och kan inte leva utan kött. Vi tillhör inte den kategorin; vi kan leva gott utan att äta kött och allt fler människor tar positionen att både vår hälsa och miljön skulle gynnas om vi slutade äta djurprodukter. För det tredje, djur gör massa saker som människor anser vara moraliskt olämpliga. Till exempel så parar sig och skiter hundar på gatan. Innebär det att vi ska följa deras exempel? För det fjärde, det är intressant att när det är lägligt för oss att göra det, så försöker vi rättfärdiga vårt djurutnyttjande med stöd av vår förmodade “överlägsenhet”. Och när vår förmodade “överlägsenhet” står i vägen för något vi vill göra, då porträtterar vi plötsligt oss själva som inte mer än en av de vilda djurarterna, lika berättigade som räven att äta kyckling.

Domesticerade djur, såsom kor, grisar och laboratorieråttor skulle inte existera om vi inte hade fött upp dem för våra syften. Innebär inte det att det är fritt fram för oss att behandla dem som våra resurser?

Nej. Det faktum att vi på något sätt är ansvariga för en varelses existens berättigar oss inte att behandla den varelsen som vår resurs. Om så vore fallet skulle vi kunna behandla våra barn som resurser. När allt kommer omkring så skulle de inte existera om det inte vore för våra handlingar – från beslutet att bli gravid till ett beslut att inte göra abort. Och även om vi beviljas ett visst handlingsutrymme när det gäller hur vi behandlar våra barn finns det gränser: vi kan inte behandla dem på det sätt vi behandlar djur på. Vi kan inte förslava dem, sälja dem för prostitution eller sälja deras organ. Vi kan inte döda dem. Det är tvärtom en kulturell norm att barnets föräldrar åläggs en moralisk skyldighet att ta hand om barnet och inte utnyttja henne.

Värt att notera är att ett av försöken att rättfärdiga mänskligt slaveri i USA var att många av de som var förslavade inte skulle existerat från första början ifall det inte varit för slaveriet som institution. De första slavarna som kom till USA tvingades fortplanta sig och deras barn sågs som egendom. Även om ett sådant argument idag ses som löjligt, visar det att vi inte kan förutsätta det legitima med institutionen av egendom – vare sig det gäller människor eller djur – och sen fråga oss ifall det är accepterat att behandla egendom som egendom. Svaret kommer vara förutbestämt. Vi måste snarare fråga oss om den institution som tillåter att djur är egendom kan rättfärdigas moraliskt sett.