Domesticerade djur, såsom kor, grisar och laboratorieråttor skulle inte existera om vi inte hade fött upp dem för våra syften. Innebär inte det att det är fritt fram för oss att behandla dem som våra resurser?

Nej. Det faktum att vi på något sätt är ansvariga för en varelses existens berättigar oss inte att behandla den varelsen som vår resurs. Om så vore fallet skulle vi kunna behandla våra barn som resurser. När allt kommer omkring så skulle de inte existera om det inte vore för våra handlingar – från beslutet att bli gravid till ett beslut att inte göra abort. Och även om vi beviljas ett visst handlingsutrymme när det gäller hur vi behandlar våra barn finns det gränser: vi kan inte behandla dem på det sätt vi behandlar djur på. Vi kan inte förslava dem, sälja dem för prostitution eller sälja deras organ. Vi kan inte döda dem. Det är tvärtom en kulturell norm att barnets föräldrar åläggs en moralisk skyldighet att ta hand om barnet och inte utnyttja henne.

Värt att notera är att ett av försöken att rättfärdiga mänskligt slaveri i USA var att många av de som var förslavade inte skulle existerat från första början ifall det inte varit för slaveriet som institution. De första slavarna som kom till USA tvingades fortplanta sig och deras barn sågs som egendom. Även om ett sådant argument idag ses som löjligt, visar det att vi inte kan förutsätta det legitima med institutionen av egendom – vare sig det gäller människor eller djur – och sen fråga oss ifall det är accepterat att behandla egendom som egendom. Svaret kommer vara förutbestämt. Vi måste snarare fråga oss om den institution som tillåter att djur är egendom kan rättfärdigas moraliskt sett.