Har icke-kännande människor, såsom hjärndöda människor, en rättighet att inte bli behandlad som saker?

/0 Comments/in , , /by

Om en människa verkligen är icke-kännande–inte medveten om någonting överhuvudtaget, och inte kommer återfå medvetandet–kan den människan per definition inte ha ett intresse av att inte lida (eller något annat). I en sådan situation kan ett övertygande argument göras att det är moraliskt acceptabelt att använda en sådan människas organ för att rädda andra–och det är vanligt att det görs om personen eller personens närstående givit sitt samtycket till det.

Vi ska, såklart, bekymra oss om att en till synes hjärndöd människa verkligen saknar all kognitiv aktivitet. Vi bör även vara lyhörda för den komatösa människans släktingar; de kan motsätta sig ett instrumentellt användande av människan av olika skäl, såsom motsättning mot organtransplantationer av religiösa skäl. Men människor som är oåterkalleligt hjärndöda skiljer sig egentligen inte från växter; de lever men de är inte medvetna och har inga intressen att skydda. Att bevilja en sådan människa rättigheten att inte bli behandlad som någon annans resurs vore meningslöst.

Var drar ni gränsen om vem som kan ha rättigheter? Har insekter rättigheter?

/0 Comments/in , /by

Jag drar gränsen vid kännande för att, som jag har argumenterat, kännande varelser har intressen och innehavandet av intressen är en nödvändig och en tillräcklig förutsättning för att räknas in i den moraliska gemenskapen. Är insekter kännande? Är de medvetna varelser med hjärnor/sinnen som kan uppleva smärta och glädje? Jag vet inte. Men faktumet att jag inte vet exakt var gränsen ska dras, eller att jag upplever det svårt att veta var gränsen ska dras, befriar mig inte från skyldigheten att dra gränsen någonstans eller att tillåta mig använda djur på vilket sätt jag vill. Även om jag inte vet om insekter är kännande, så vet jag att kor, grisar, kycklingar, schimpanser, hästar, rådjur, hundar, katter och möss är kännande. Det är även nu allmänt känt att fiskar är kännande. Så det faktum att jag inte nu vet vilken sida av gränsen jag ska placera insekter befriar mig inte från min moraliska skyldighet till de djur jag vet är kännande.

Generellt sätt försöker denna fråga att visa på att om vi inte vet var gränsen ska dras moraliskt sett, eller om det är svårt att dra en gräns, bör vi inte dra en gräns någonstans. Detta sätt att resonera saknar grund. Överväg följande exempel. Det finns en stor oenighet kring omfånget och omfattningen av mänskliga rättigheter. En del personer argumenterar att sjukvård och utbildning är grundläggande rättigheter som en civiliserad regering bör tillhandahålla till allihop; en del hävdar att sjukvård och utbildning är som vilken vara som helst, inte en fråga om rättigheter, och att folk bör betala för dem. Men vi skulle, antar jag, alla hålla med om att oavsett våra meningsskiljaktigheter kring mänskliga rättigheter – oavsett hur osäkra vi är på var vi ska dra gränsen – håller vi alla med om att till exempel folkmord, är fel. Vi säger inte att det är moraliskt acceptabelt att döda hela befolkningar för att vi eventuellt är oense om ifall människor är berättigade sjukvård. På samma sätt ger vår osäkerhet och våra meningsskiljaktigheter kring huruvida myror är kännande inte oss tillstånd att ignorera intressen som schimpanser, kor, grisar, kycklingar, och andra djur, som vi vet är kännande, har.

Hitler var vegetarian; vad säger det om vegetarianer?

/0 Comments/in , , /by

Det säger ingenting mer än att vissa onda människor också är vegetarianer. Denna fråga bygger på ett ogiltigt resonemang: Hitler var vegetarian; Hitler var ond; därför måste vegetarianer vara onda. Stalin åt kött och var själv ingen ängel. Han var ansvarig för att döda miljontals oskyldiga människor. Vad säger det om köttätare? På samma sätt som vi inte drar slutsatsen att alla köttätare har något gemensamt med Stalin, förutom köttätande, kan vi inte dra slutsatsen att vegetarianer har något gemensamt med Hitler, förutom vegetarianism. Dessutom, det är inte helt säkert att Hitler faktiskt var vegetarian. Hur som helst, nazisternas intresse för att minska köttätande handlade inte om djurs moraliska status utan var ett uttryck för att de var angelägna om hälsa, helande och att undvika artificiella ingredienser i mat och farmaceutiska produkter, som var relaterat till nazisternas vidare mål att uppnå “rashygien”.

En annan variant av denna fråga är att eftersom nazisterna gillade djurrätt, innebär det att djurrätt som moralisk teori är bankrutt och försöker nedvärdera människor? Återigen, denna fråga är absurd. För det första, denna fråga baseras på ett faktafel. Nazisterna favoriserade inte djurrätt. Tysklands djurskyddslagar begränsade djurförsök till viss del, men det speglade knappast någon generell vilja att avskaffa djurs egendomsstatus. När allt kommer omkring dödade nazisterna kallsinnigt miljoner människor och djur under andra världskriget, ett beteende som inte är förenligt med en rättighetssyn, mänsklig eller övrig. Det är lika sant att säga att nazisterna stödde djurrättsfrågan som att säga att amerikaner stöder djurrätt för att vi har en federal djurvälfärdslag (Animal Welfare Act).

Men tänk om nazisterna, i motsats till vad vi vet, faktiskt förespråkade avskaffandet av djurutnyttjande? Vad skulle det säga om djurrättsidén? Svaret är glasklart: det skulle inte säga någonting om huruvida djurrättspositionen är rätt eller fel. Den frågan kan endast besvaras genom att avgöra huruvida argumenten för djurrätt är giltiga eller inte. Nazisterna favoriserade även äktenskap. Betyder det att äktenskap är en helt omoralisk institution? Nazisterna trodde även att utövande av sport var nödvändigt för att utveckla en stark karaktär. Betyder det att tävlingssporter är helt omoraliska? Jesus predikade om att dela resurserna på ett rimligt sätt. Gandhi förespråkade ett liknande budskap, även Stalin. Men Stalin nedvärderade människor. Kan vi därför dra slutsatsen att idén om resursfördelning har ett inneboende moraliskt fel som gör Jesus och Gandhi bristfälliga? Nej, självklart inte. Vi nedvärderar inte människor genom att bevilja djur moralisk betydelse mer än vi nedvärderar “normala” människors liv när vi beviljar värde till en del människor, såsom de människor som har funktionshinder/variationer, och förbjuder användandet av dem i experiment.

Genom att likställa speciesism med rasism och sexism, likställer ni då inte djur med mörkhyade människor och kvinnor?

/0 Comments/in , , /by

Nej. Rasism, sexism, speciesism och andra former av diskrimineringar är lika på så sätt att de delar uppfattningen om att en viss moraliskt irrelevant egenskap (etnisk tillhörighet, kön, art) kan användas för att exkludera varelser med intressen från den moraliska gemenskapen eller för att undervärdera intressena genom en tydlig överträdelse av jämlikhetsprincipen. Speciesism och mänskligt slaveri är, exempelvis, lika eftersom alla djur och människor har ett grundläggande intresse i att inte bli behandlade som saker och ändå behandlas de som saker på grund av en moralisk irrelevant egenskap. Att neka djur denna grundläggande rättighet enbart på grund av att de är djur är som att säga vi inte ska avskaffa slaveri som är baserat på etnisk tillhörighet på grund av att slavens etniska grupp uppfattas som underlägsen. Argumenten som användes för att stödja slaveri och de argument som används för att stödja djurutnyttjande är strukturellt likartade: vi exkluderar varelser från den moraliska gemenskapen för att det finns en förmodad skillnad mellan “dem” och “oss” som inte har någonting att göra med inneslutandet av dessa varelser i den moraliska gemenskapen. Djurrättspositionen vidhåller att om vi anser att djur har moralisk betydelse, kräver jämlikhetsprincipen att vi ska sluta behandla dem som saker.

En liknande fråga som ofta uppstår i den här kontexten är ifall speciesism är lika “dåligt” som rasism, sexism eller andra former av diskriminering. Generellt sett är det inte lämpligt att rangordna ondska. Var det “värre” att Hitler dödade judar än att han dödade katoliker eller romer? Är slaveri “värre” än massmord? Är slaveri som inte baseras på etnisk tillhörighet “värre” än slaveri baserat på etnisk tillhörighet? Är sexism “värre” än slaveri och massmord, eller är det “värre” än slaveri men inte “värre” än massmord? Ärligt talat vet jag inte vad dessa frågor innebär, men jag antar att de personer som överväger dem underförstått antar att en grupp är “bättre” än någon annan. Hur som helst är alla dessa diskrimineringar förfärliga, och de är förfärliga på olika sätt. Men de har alla en sak gemensamt: alla behandlar människor som saker som inte har intressen som kan skyddas. I den bemärkelsen är dessa diskrimineringar–hur olika de än är–lika speciesism, vilket medför att vi behandlar djur som saker.

Slutligen finns det de som menar att vi är respektlösa och påstår att vi likställer utvecklingshämmade och senila människor med djur när vi säger att vissa djur har en högre kognitiv förmåga än vissa människor. Detta missar återigen helt poängen med argumentet för djurrätt. Genom århundraden har vi rättfärdigat vår behandling av djur som resurser för att de antagligen saknar någon egenskap vi har. Men en del djur har en sådan “egenskap” i högre grad än vissa av oss och en del människor har inte en sådan egenskap överhuvudtaget. Poängen är att även om en särskild egenskap kan vara lämplig för vissa syften, är kännande den enda egenskap som krävs för moralisk betydelse. Vi behandlar inte och bör inte behandla skadade människor som resurser för andra människor. Och om vi verkligen anser att djur har moraliskt betydande intressen, bör jämlikhetsprincipen gälla även dem och vi bör sluta behandla dem som resurser. Argumentet för djurrätt betyder inte att respekten för mänskligt liv blir mindre; det ökar respekten för allt liv.

Om vi inte utnyttjade djur skulle inte vårt samhälle se ut som det gör idag. Innebär inte det att människans utnyttjande av djur är moraliskt försvarbart?

/0 Comments/in , , /by

Nej. För det första, denna frågeställning förmodar att vi inte hade tänkt ut alternativ till djurutnyttjande om det var nödvändigt, antingen för att icke-mänskliga djur inte fanns tillgängliga eller för att vi tagit ett moraliskt beslut att inte utnyttja dem som resurser. För det andra, även om djurutnyttjande var nödvändigt för hur vårt samhälle ser ut idag, hade samma argument kunnat föras med hänseende till vilken mänsklig aktivitet som helst. Till exempel, utan krig, patriarkat och andra former av våld och exploatering, skulle inte vårt samhälle se ut som det gör idag. Det faktum att en särskild aktivitet var ett nödvändigt medel till vad en del skulle anse vara ett önskvärt mål bevisar inte att medlet i sig är moraliskt försvarbart. Nutida amerikaner skulle inte kunnat avnjuta dagens välstånd om det inte vore för mänskligt slaveri; det innebär inte att slaveri är moraliskt försvarbart. För det tredje, ett argument kan åtminstone föras att vårt nutida samhälle med dess våld, miljöförstöring, orättvisa fördelning av resurser och andra former av orättvisor är ett mindre önskvärt mål än vad somliga anser, och att vi inte bör vara så angelägna att stödja medlen som lett oss dit vi är idag.

Är inte människans användning av andra djur en “tradition,” eller “naturligt,” och därmed moraliskt rättfärdigat?

/0 Comments/in , , /by

Alla former av diskriminering har historiskt sett försvarats som “tradition”. Sexism rättfärdigas ständigt på grund av att det är tradition för kvinnor att vara undergivna män: “En kvinnas plats är hemma”. Mänskligt slaveri har varit en tradition i de flesta kulturer vid någon tidpunkt. Det faktum att ett beteende kan beskrivas som traditionellt säger ingenting om huruvida det är moraliskt acceptabelt eller inte.

Förutom att förlita sig på tradition karaktäriserar somliga vårt djurutnyttjande som “naturligt” och förklarar det därmed som moraliskt acceptabelt. Återigen, att beskriva något som naturligt säger i sig ingenting om handlingens moraliska riktighet. De flesta former av diskriminering har beskrivits som både naturliga och traditionella. De båda begreppen är ofta utbytbara. Vi har rättfärdigat mänskligt slaveri som en naturlig hierarki av slavägare och slavar. Vi har rättfärdigat sexism som något som representerar mäns överordning av kvinnor. För övrigt är det rätt märkligt att beskriva vår nutida kommersialisering av djur som naturlig på något sätt. Vi har skapat fullkomligt onaturliga miljöer och jordbruksmetoder i syfte att maximera vinst. Vi utför bisarra experiment i vilka vi transplanterar gener och organ från djur till människor och vice versa. Vi har börjat klona djur. Inget av detta kan beskrivas som naturligt. Begrepp som “naturligt” och “tradition” är just det: begrepp. De är inte skäl. Om människor försöker försvara att djur utsätts för smärta och lidande baserat på vad som är naturligt eller traditionellt, betyder det oftast att de inte i övrigt kan rättfärdiga sitt beteende.

En variant av denna fråga fokuserar på olika gruppers traditioner. Till exempel, i maj 1999 dödade Makah-stammen från Washington dess första gråval på sjuttio år. Dödandet, som gjordes med stålharpuner, pansarvärnskanoner, pansarbrytande ammunition, motorbåtar och med ett bidrag på 310 000 dollar från regeringen, försvarades med att valfångst tillhör Makah-stammens traditioner. Men med samma argument kan klitorisstympning i Afrika och brudbränning i Indien försvaras (vilket också görs). Frågan här är inte om beteendet är del av någon kultur; allt beteende är del av någon kultur. Frågan är om beteendet är moraliskt försvarbart.

Slutligen, en del argumenterar att, på grund av att djur äter andra djur i det vilda, är vårt djurutnyttjande naturligt. Det finns fyra invändningar mot denna hållning. För det första, även om en del djur äter andra djur i det vilda, gör en del djur inte det. Många djur är veganer. Dessutom, det finns mer samarbete i naturen än vad vår föreställning om “naturens grymhet” låter oss tro. För det andra, oavsett om djur äter djur har det inte med saken att göra. På vilket sätt är det relevant för oss huruvida djur äter djur? En del djur är köttätare och kan inte leva utan kött. Vi tillhör inte den kategorin; vi kan leva gott utan att äta kött och allt fler människor tar positionen att både vår hälsa och miljön skulle gynnas om vi slutade äta djurprodukter. För det tredje, djur gör massa saker som människor anser vara moraliskt olämpliga. Till exempel så parar sig och skiter hundar på gatan. Innebär det att vi ska följa deras exempel? För det fjärde, det är intressant att när det är lägligt för oss att göra det, så försöker vi rättfärdiga vårt djurutnyttjande med stöd av vår förmodade “överlägsenhet”. Och när vår förmodade “överlägsenhet” står i vägen för något vi vill göra, då porträtterar vi plötsligt oss själva som inte mer än en av de vilda djurarterna, lika berättigade som räven att äta kyckling.

Om du är för att avskaffa användandet av djur som mänskliga resurser, bryr du dig då inte mer om djur än om de människor med sjukdomar som eventuellt kan botas med hjälp av forskning på djur?

/0 Comments/in , , /by

Nej, självklart inte. Denna fråga är logiskt och moraliskt oskiljbar från frågan om huruvida de som förespråkade avskaffandet av mänskligt slaveri brydde sig mindre om de amerikanska sydstatarnas välmående, som stod inför ett ekonomisk förfall ifall slaveriet skulle avskaffas, än de brydde sig om slavarna.

Frågan handlar inte om vem vi bryr oss om eller värderar mest; frågan handlar om ifall vi moraliskt kan rättfärdiga att behandla kännande varelser – människor eller icke-mänskliga djur – som varor eller uteslutande som medel för andras mål. Till exempel så anser vi vanligtvis inte att vi olovligen ska använda människor i biomedicinska experiment, även om vi skulle få mycket bättre data om mänskliga sjukdomar om vi använde människor istället för djur. Att tillämpa data från djurexperiment till en mänsklig kontext – med antagandet att djur-datan är relevant överhuvudtaget – kräver ofta svåra och inexakta extrapoleringar. Vi skulle kunna undvika dessa svårigheter genom att använda människor, vilket skulle ta bort behovet av extrapolering. Men vi gör inte detta eftersom även om vi är oense om många moraliska frågor, håller de flesta av oss med om att det är fel att använda människor som inte gett sitt samtycke som experimentsubjekt från första början. Ingen antyder att vi bryr oss mer om de som är ovilliga till att användas till experimentsubjekt än de som skulle gynnas av en sådan användning.

Bryter husdjursinstitutionen mot djurs grundläggande rättighet att inte bli betraktad som saker?

/0 Comments/in , , /by

Ja. Husdjur är vår egendom. Hundar, katter, hamstrar, kaniner och andra djur massproduceras som bultar i en fabrik eller, i fallet med fåglar och exotiska djur, fångas i det vilda och transporteras långa sträckor, vilket leder till att många djur dör under resan. Husdjur marknadsförs på precis samma sätt som andra varor. Även om en del av oss kanske behandlar våra sällskapsdjur bra, så behandlar flertalet av oss dem dåligt. I USA spenderar de flesta hundar mindre än två år i ett hem innan de dumpas i ett hundstall eller överlåts till en ny ägare; mer än 70 procent av de som adopterar djur ger bort dem, tar dem till ett djurhem eller överger dem. Vi är alla medvetna om skräckhistorier om hundar i grannskapet i korta kedjor som tillbringar större delen av sina liv ensamma. Våra städer är fulla av vildhundar och vildkatter som lever bedrövliga liv och svälter eller fryser, drar på sig sjukdomar eller torteras av människor. En del personer som påstår sig älska sina sällskapsdjur lemlästar dem sanslöst genom att låta skära bort deras öron, kupera deras svansar eller dra loss deras klor så att de inte ska kunna riva på möblerna.

Du må behandla din djurvän som en familjemedlem och tillskriva henne eller honom inneboende värde eller en grundläggande rättighet att inte bli behandlad som din resurs. Men din behandling av ditt djur innebär egentligen att du värderar din djuregendom högre än marknadsvärdet; skulle du ändra dig och dagligen utdela hårda slag mot din hund av disciplinära skäl, eller inte mata din katt för att öka hennes motivation att fånga möss i källaren på din affär, eller döda ditt djur för att du inte längre vill stå för omkostnaderna, kommer ditt val skyddas av lagen. Du är fri att värdera din egendom som du behagar. Du kan bestämma dig för att putsa din bil ofta eller låta lacken erodera. Valet är ditt. Så länge du ger din bil minimalt underhållningsarbete så att den klarar besiktningen, är alla andra beslut du gör gällande ditt fordon, inklusive ditt beslut att skrota den, din ensak. Så länge du förser ditt husdjur minimalt med mat, vatten och skydd, så är alla andra beslut du tar, förutom att tortera djuret utan något som helst skäl, din ensak, inklusive ditt beslut att dumpa ditt djur hos det lokala djurhemmet (där många djur antingen dödas eller säljs till forskning) eller att låta avliva ditt djur hos en veterinär.

Rättigheter uppfanns av människor. Hur kan de ens appliceras på djur?

/0 Comments/in , /by

Precis som en människas eller ett djurs moraliska status inte bestäms av av den som har orsakat att människan eller djuret existerar, kan inte tillämpningen av ett moraliskt koncept bestämmas av den som uppfann det. Om moraliska fördelar enbart var för de som kommit på dem skulle lejonparten av människosläktet fortfarande befinna sig utanför den moraliska gemenskapen. Rättighetskoncept som vi nu förstår dem var egentligen konstruerade för att skydda förmögna vita landägare; i själva verket har de flesta moralkoncept historiskt uppfunnits av privilegierade män för att gynna andra privilegierade män. Med tiden erkände vi att jämlikhetsprincipen krävde att vi behandlar liknande fall på ett liknande sätt och utökade därefter rättigheter (och andra moraliska fördelar) till andra människor. Särskilt krävde jämlikhetsprincipen att vi betraktade vissa människors äganderätt över andra människor som moraliskt förkastligt. Om vi ska kunna tillämpa jämlikhetsprincipen på djur, så måste vi utöka rättigheten att inte behandlas som en resurs även till djur.

Huruvida djur har författat rättigheter eller om de ens kan förstå rättigheter som koncept är irrelevant. Vi kräver inte att människor är potentiella författare av rättigheter eller att de förstår rättigheter som koncept för att dra nytta av förmåner som tillfaller en rättighetsinnehavare. Till exempel, en person med utvecklingsvariationer kanske inte har förmågan att förstå vad en rättighet är, men det innebär inte att vi bör neka henne åtminstone skyddet av den grundläggande rättigheten att inte bli behandlad som en annans resurs.

Domesticerade djur, såsom kor, grisar och laboratorieråttor skulle inte existera om vi inte hade fött upp dem för våra syften. Innebär inte det att det är fritt fram för oss att behandla dem som våra resurser?

/0 Comments/in , , , /by

Nej. Det faktum att vi på något sätt är ansvariga för en varelses existens berättigar oss inte att behandla den varelsen som vår resurs. Om så vore fallet skulle vi kunna behandla våra barn som resurser. När allt kommer omkring så skulle de inte existera om det inte vore för våra handlingar – från beslutet att bli gravid till ett beslut att inte göra abort. Och även om vi beviljas ett visst handlingsutrymme när det gäller hur vi behandlar våra barn finns det gränser: vi kan inte behandla dem på det sätt vi behandlar djur på. Vi kan inte förslava dem, sälja dem för prostitution eller sälja deras organ. Vi kan inte döda dem. Det är tvärtom en kulturell norm att barnets föräldrar åläggs en moralisk skyldighet att ta hand om barnet och inte utnyttja henne.

Värt att notera är att ett av försöken att rättfärdiga mänskligt slaveri i USA var att många av de som var förslavade inte skulle existerat från första början ifall det inte varit för slaveriet som institution. De första slavarna som kom till USA tvingades fortplanta sig och deras barn sågs som egendom. Även om ett sådant argument idag ses som löjligt, visar det att vi inte kan förutsätta det legitima med institutionen av egendom – vare sig det gäller människor eller djur – och sen fråga oss ifall det är accepterat att behandla egendom som egendom. Svaret kommer vara förutbestämt. Vi måste snarare fråga oss om den institution som tillåter att djur är egendom kan rättfärdigas moraliskt sett.