Har icke-kännande människor, såsom hjärndöda människor, en rättighet att inte bli behandlad som saker?

Om en människa verkligen är icke-kännande–inte medveten om någonting överhuvudtaget, och inte kommer återfå medvetandet–kan den människan per definition inte ha ett intresse av att inte lida (eller något annat). I en sådan situation kan ett övertygande argument göras att det är moraliskt acceptabelt att använda en sådan människas organ för att rädda andra–och det är vanligt att det görs om personen eller personens närstående givit sitt samtycket till det.

Vi ska, såklart, bekymra oss om att en till synes hjärndöd människa verkligen saknar all kognitiv aktivitet. Vi bör även vara lyhörda för den komatösa människans släktingar; de kan motsätta sig ett instrumentellt användande av människan av olika skäl, såsom motsättning mot organtransplantationer av religiösa skäl. Men människor som är oåterkalleligt hjärndöda skiljer sig egentligen inte från växter; de lever men de är inte medvetna och har inga intressen att skydda. Att bevilja en sådan människa rättigheten att inte bli behandlad som någon annans resurs vore meningslöst.