Innebär inte lagar som “the Endangered Species Act”, som förbjuder dödande av vissa arter som är utrotningshotade, att vi effektivt kommer ändra djurs egendomsstatus?

/0 Comments/in , , , , /by

Nej, “The Endangered Species Act” och liknande åtgärder skyddar enbart vissa arter som värderas av människan för mänskliga syften; sådana lagar erkänner inte att djur har ett värde annat än det människor tilldelar dem. En del personer har argumenterat, felaktigt, ur mitt perspektiv, att dessa lagar faktiskt tillhandahåller “rättigheter” för djur. I verkligheten skiljer sig inte dessa lagar från de lagar som ska skydda en regnskog, ett vattendrag, ett berg, eller något annat icke medvetet ting som människor, av någon anledning bestämmer sig för att betrakta som värdefullt för mänskliga syften. Sådana mått innebär inte att man erkänner att de skyddade djuren har den sorts värde som vi tillskriver varje människa som en minimal förutsättning för medlemskap i den moraliska gemenskapen.

Under ekonomisk press, söker nu regeringar att dra tillbaka en del arter från utrotningshotade-arter-skydd och återta dem som jägares byte, så att avgiften som genereras av jaktlicenser och handel med djurdelar kan hjälpa till att betala för underhåll av de återstående djuren. Tillfälliga förbud mot att döda vissa arter tas nästan alltid bort så fort populationen växer över den nivå som utgör gränsen för utrotningshot, följaktligen inviteras “skördandet” av dessa överskottsdjur. Vi behandlar dock inga människor på samma sätt. Vi anser det inte lämpligt att använda hemlösa personer som tvingade organdonatorer för att subventionera kostnaden för andra hemlösa personers välfärd. Vi tolererar inte “skörd” av människor.

I vilket fall som som helst, erkänner inte lagar som the Endangered Species Act att djur, på grund av att de har förmågan att känna, ha moraliskt värde utöver det värde vi människor ger dem. Sådana lagar betraktar inte djur annorlunda än andra resurser som vi önskar bevara till förmån för framtida generationer. Vi skyddar tillfälligt djur som elefanter, så att framtida generationer människor ska kunna använda elefanter, men elefanter är, i slutändan, bara ekonomiska varor, och så länge det finns tillräckligt mycket elefanter, så värderar vi armband av elfenben mer än vi värderar elefantens intressen.

Slutligen, det bör förstås att det är osannolikt att en signifikant förändring kommer ske gällande djurs egendomsstatus som ett resultat av lagstiftning eller rättsfall innan det skett en betydande social förändring i vår inställning till djur. Det vill säga, det är inte lagen som kommer förändra hur vi moraliskt tänker kring djur; det måste ske tvärtom. Det var inte lagen som avskaffade slaveri, lagen skyddade faktiskt slavägande och det institutionaliserade slaveriet avskaffades inte av lagen utan av det amerikanska inbördeskriget. Dagens världsekonomi är långt mer beroende av djurexploatering än södra USA var av mänskligt slaveri. Djurutnyttjandet kommer inte att upphöra som en konsekvens av ett yttrande från Högsta Domstolen eller genom en akt av kongressen – åtminstone inte innan en majoritet av oss accepterar synsättet att institutionen av djur som egendom är moraliskt oacceptabel.

Är det inte troligt att strävan efter en mer “human” djurbehandling, kommer leda till att vi erkänner djurs grundläggande rättighet att inte bli behandlade som saker, och att det kommer åtföljas av det totala avskaffandet av institutionaliserat djurutnyttjande?

/0 Comments/in , , , /by

Nej, sannolikt inte. Lagar som kräver en human behandling av djur har varit populärt i USA och Storbritannien i över hundra år, och vi använder idag mer djur på mer förskräckliga sätt än någonsin förut. Visst, det har skett en del förändringar. På en del ställen, som Storbritannien, har kalvar fått mer utrymme och en del social interaktion innan de slaktas; i en del amerikanska stater, har bengreppsfällan förbjudits och djur som används för pälsprodukter fångas i “vadderade” fällor eller föds upp i små ståltrådsburar innan de gasas ihjäl eller dödas med elektricitet. Enligt [den amerikanska] regeringens djurvälfärdslag (Animal welfare act) ska primater få någon sorts psykologisk stimulans medan vi använder dem i fasansfulla experiment där vi smittar dem med sjukdomar eller försöker utröna hur mycket strålning de kan uthärda innan de blir dysfunktionella. En del företeelser, såsom djurslagsmål, har kriminaliserats, men som jag sagt innan, säger sådana förbud mer om klasshierarkier och fördomar än de gör om vår moraliska omsorg för djur. På det hela taget är de förändringar vi bevittnat som en konsekvens av djurskyddslagar inte mer än fönsterskyltning.

Detta borde inte förvåna oss. Lagar mot grymhet förutsätter att djur är människans egendom, och det är i denna kontext som den så kallade balansen mellan människas och djurs intressen sker. Men som vi såg så kan vi faktiskt inte balansera intressen hos en ägare mot intressen hos dennes egendom eftersom egendom inte kan ha intressen som kan skyddas mot ägaren. Den humana behandlingsprincipen, som den applicerats i djurskyddslagar, gör inget annat än att den kräver att ägarna till djuregendomen beviljar den grad av omsorg, och inte mer, som är nödvändigt för ett särskilt syfte. Om vi använder djur i experiment ska de erhålla den grad av omsorg, och inte mer, som krävs för att producera giltig data. Om vi använder djur som avlats för syftet att bli pälsjackor, borde de erhålla den omsorg, och inte mer, än det som krävs för att producera jackor som är mjuka och blanka. Om vi föder upp djur för mat, borde de djuren erhålla den omsorg som krävs, och inte mer, än det som krävs för att producera kött som kan säljas till ett visst pris för att möta en viss efterfrågan. Om vi använder hundar för att vakta vår egendom, borde vi förse hundarna den grad av omsorg som krävs för att hunden ska upprätthålla det syftet. Så länge vi ger hunden minimum av mat, vatten och skydd – en död hund kommer inte tjäna det syftet – kan vi binda fast hunden med knappt en meters koppel och slå honom, även överdrivet, för “disciplinära syften”.

Vi påstår att vi erkänner att djurs intresse av att inte lida är betydelsefullt, men våra handlingar motsäger det påståendet. Om vi verkligen ska hedra djurs moraliska intressen, måste vi avskaffa institutionaliserat djurutnyttjande och inte endast reglera djurutnyttjande genom djurskyddsåtgärder som förutsätter det legitima med djurs egendomsstatus.