Miso soup with tofu, shiitake mushrooms and kale

Miso soup with tofu, shiitake mushrooms and kale

Simple and nourishing, this makes 4 small bowls or 2 large ones.

Ingredients

1T water
2 scallions, minced about 4″ green reserved for garnish
1 cup shiitake mushroom caps, stemmed and sliced 1/4″
250g tofu, 1/4″ cubes
1T tamari
1T lemon juice
4 cups water
1 ‘spring’ dried kombu, about 1″
2-3T red miso (use low sodium if you can find it)
1 cup green kale, stemmed and coarsely chopped
Coarse sea salt to taste
1/2 cup purple carrots, matchsticked

Optional: 1/2t toasted sesame oil add some additional flavour to this dish, and a teaspoon of white sesame seeds will add colour, flavour and nutrition. I often add nori flakes to mine as a garnish as well. White and yellow miso often have a milder flavor than red. Regular orange carrots are also fine for this dish and add a lovely colour contrast.

Method

Bring a medium pan to heat on medium high heat. Add the scallions and water and stir fry for 1 minute. Add the shiitake and tofu stir fry for 2 minutes.
Add the tamari and lemon and deglaze the pan. Stir fry for another 2 minutes or until most of the moisture has been absorbed, the tofu is lightly browning, and the pan is starting to dry again.

Add water and kombu. Bring to a gentle simmer and simmer 5 minutes. Remove from heat, remove the kombu, add the miso and stir to combine. If you’re new to miso, add 2T to start and add more to taste. Add the kale and stir to combine.

Let stand a minute to wilt the kale lightly. Season to taste. Ladle out. Garnish with scallion greens sliced on an angle and the matchsticked carrots, and serve.

Note, miso ‘tea’ also makes a light, simple snack or breakfast. Bring a cup or so of water to a boil, pour over a 2-3 teaspoons of miso in a mug, and stir until dissolved.

 

Tomato, artichoke drop soup with rice, kale, and carrots.

Tomato, artichoke drop soup with brown rice and kale

A warm and filling soup. The tapioca binds the artichoke and tofu into a nice, lightly chewy drop dumpling. This makes 4 small bowls or 2 large ones.

Ingredients

For the soup
1/4 cup long-grain brown rice
4 cups vegetable stock
2 cups tomato passata (or tomato puree)
1/4 cup scallions, minced, with about 4″ green reserved for garnish
1T garlic
1/2T dried basil, rubbed
1t dried oregano, rubbed
1/2t dried thyme, rubbed
1T lemon juice
1/4t black pepper, freshly ground
2 cups green curly kale, stemmed and coarsely chopped
2T nutritional yeast
1/2 cup carrots, matchsticked (I use purple carrots)
Sea salt and black pepper to taste.

For the artichokes
120g extra firm, high quality tofu
1/4t coarse sea salt
1/2 cup artichoke hearts (not jarred)
1/4 cup tapioca flour
1/2t dried ground turmeric
1/2t baking powder
1/4 cup cold water

Optional: Replace the basil, oregano, and thyme with a tablespoon of “Italian herbs” mix or herbes de Provence.


Method

In a large pan with a lid, toast the rice for 2-3 minutes on medium high. Add the stock, return to a simmer, cover reduce heat to low and simmer for 30 – 40 minutes until the rice is soft. Add the passata, herbs and spices to the soup. Cover and simmer another 10 minutes.

While the soup finishes, puree the artichoke ingredients until smooth. Uncover the soup and increase the heat to medium to return the soup to a light boil. Scoop about 1T artichoke mixture onto a spoon and drop into the soup. Repeat (quickly) until all of the mixture has been dropped.

Simmer for another 2 minutes (be sure not to overcook). Add the kale and nutritional yeast. Stir to combine. Add the carrots, reserving a few for garnish if you like. Let stand 2 minutes to cool. Season to taste. Ladle out, garnish with scallion green sliced on an angle and serve.

Portobello mushroom, potato and asparagus bowl

Portobello mushroom, potato and asparagus bowl

With artichokes, sun-dried tomatoes, kale and kalamata olives, this is a simple, colourful bowl with a lot of rich flavours. This makes a smaller side dish for 4 or a larger bowl for 2.

<h3>Ingredients</h3>

For the potatoes
2 cups potatoes (quartered minis or 1/2″ dice)
1T tamari
1/2T balsamic vinegar
Coarse sea salt to taste

For the mushrooms and asparagus
1/4 cup sun-dried tomatoes, (dehydrated, not jarred) rehydrated in 1/4 cup boiling water and chopped
2T water
1/4t coarse sea salt
1/4 cup scallions, minced, 4″ reserved for garnish
1T fresh garlic, minced
2 portobello mushrooms, stemmed and sliced, 1/4″
1T lemon juice
1 cup asparagus, cut in 1″ pieces (6-8 stalks)
1 cup artichoke hearts (not jarred), chopped
1 cup packed green curly kale, stemmed, coarsely chopped
2T kalamata olives, pitted and chopped
2T nutritional yeast
Coarse sea salt and black pepper to taste

Optional: Stir fry with a little oil rather than water for a richer dish.

<h3>Method</h3>

Start the potatoes, then make the mushrooms. Preheat the oven to 450F. Toss the potatoes in the tamari and vinegar. Roast on the middle rack in a baking sheet or roasting pan until browned and fork tender, turning periodically. Expect about 30 – 40 minutes. Ovens vary; use the texture and colour of the potatoes as a guide. Don’t overcook. Remove from heat when done and set aside.

At about the 20 minute mark, combine the sun-dried tomatoes with the boiling water to rehydrate. At the 30 minute mark, bring a large or wok with a lid to heat on medium high. Add the 2T water, sea salt and scallions and stir fry for 1 minute. Add the garlic and stir fry for 1 minute. Add the mushrooms and stir fry for about 3 minutes, until they start to loose their moisture.

Add the lemon. Toss to combine. Lower heat to medium low, cover and let simmer for 5 minutes. Return heat to medium high. Stir fry until the pan begins to dry (should be 2-3 minutes). Add the asparagus and artichoke hearts. Stir fry for 1 minute. Add the water from the sun-dried tomatoes. Stir fry for another 5 minutes or so until the pan begins to dry again. Add the kale. Stir fry for 1 minute.

Remove from heat. Add the sun-dried tomatoes, olives, potatoes, and nutritional yeast. Stir to combine. Let stand, covered, 2-3 minutes for the potatoes to absorb some of the flavour of the dish. Season to taste. Bowl out, garnish with scallions cut on an angle and serve.

Har icke-kännande människor, såsom hjärndöda människor, en rättighet att inte bli behandlad som saker?

Om en människa verkligen är icke-kännande–inte medveten om någonting överhuvudtaget, och inte kommer återfå medvetandet–kan den människan per definition inte ha ett intresse av att inte lida (eller något annat). I en sådan situation kan ett övertygande argument göras att det är moraliskt acceptabelt att använda en sådan människas organ för att rädda andra–och det är vanligt att det görs om personen eller personens närstående givit sitt samtycket till det.

Vi ska, såklart, bekymra oss om att en till synes hjärndöd människa verkligen saknar all kognitiv aktivitet. Vi bör även vara lyhörda för den komatösa människans släktingar; de kan motsätta sig ett instrumentellt användande av människan av olika skäl, såsom motsättning mot organtransplantationer av religiösa skäl. Men människor som är oåterkalleligt hjärndöda skiljer sig egentligen inte från växter; de lever men de är inte medvetna och har inga intressen att skydda. Att bevilja en sådan människa rättigheten att inte bli behandlad som någon annans resurs vore meningslöst.

Var drar ni gränsen om vem som kan ha rättigheter? Har insekter rättigheter?

Jag drar gränsen vid kännande för att, som jag har argumenterat, kännande varelser har intressen och innehavandet av intressen är en nödvändig och en tillräcklig förutsättning för att räknas in i den moraliska gemenskapen. Är insekter kännande? Är de medvetna varelser med hjärnor/sinnen som kan uppleva smärta och glädje? Jag vet inte. Men faktumet att jag inte vet exakt var gränsen ska dras, eller att jag upplever det svårt att veta var gränsen ska dras, befriar mig inte från skyldigheten att dra gränsen någonstans eller att tillåta mig använda djur på vilket sätt jag vill. Även om jag inte vet om insekter är kännande, så vet jag att kor, grisar, kycklingar, schimpanser, hästar, rådjur, hundar, katter och möss är kännande. Det är även nu allmänt känt att fiskar är kännande. Så det faktum att jag inte nu vet vilken sida av gränsen jag ska placera insekter befriar mig inte från min moraliska skyldighet till de djur jag vet är kännande.

Generellt sätt försöker denna fråga att visa på att om vi inte vet var gränsen ska dras moraliskt sett, eller om det är svårt att dra en gräns, bör vi inte dra en gräns någonstans. Detta sätt att resonera saknar grund. Överväg följande exempel. Det finns en stor oenighet kring omfånget och omfattningen av mänskliga rättigheter. En del personer argumenterar att sjukvård och utbildning är grundläggande rättigheter som en civiliserad regering bör tillhandahålla till allihop; en del hävdar att sjukvård och utbildning är som vilken vara som helst, inte en fråga om rättigheter, och att folk bör betala för dem. Men vi skulle, antar jag, alla hålla med om att oavsett våra meningsskiljaktigheter kring mänskliga rättigheter – oavsett hur osäkra vi är på var vi ska dra gränsen – håller vi alla med om att till exempel folkmord, är fel. Vi säger inte att det är moraliskt acceptabelt att döda hela befolkningar för att vi eventuellt är oense om ifall människor är berättigade sjukvård. På samma sätt ger vår osäkerhet och våra meningsskiljaktigheter kring huruvida myror är kännande inte oss tillstånd att ignorera intressen som schimpanser, kor, grisar, kycklingar, och andra djur, som vi vet är kännande, har.

Hitler var vegetarian; vad säger det om vegetarianer?

Det säger ingenting mer än att vissa onda människor också är vegetarianer. Denna fråga bygger på ett ogiltigt resonemang: Hitler var vegetarian; Hitler var ond; därför måste vegetarianer vara onda. Stalin åt kött och var själv ingen ängel. Han var ansvarig för att döda miljontals oskyldiga människor. Vad säger det om köttätare? På samma sätt som vi inte drar slutsatsen att alla köttätare har något gemensamt med Stalin, förutom köttätande, kan vi inte dra slutsatsen att vegetarianer har något gemensamt med Hitler, förutom vegetarianism. Dessutom, det är inte helt säkert att Hitler faktiskt var vegetarian. Hur som helst, nazisternas intresse för att minska köttätande handlade inte om djurs moraliska status utan var ett uttryck för att de var angelägna om hälsa, helande och att undvika artificiella ingredienser i mat och farmaceutiska produkter, som var relaterat till nazisternas vidare mål att uppnå “rashygien”.

En annan variant av denna fråga är att eftersom nazisterna gillade djurrätt, innebär det att djurrätt som moralisk teori är bankrutt och försöker nedvärdera människor? Återigen, denna fråga är absurd. För det första, denna fråga baseras på ett faktafel. Nazisterna favoriserade inte djurrätt. Tysklands djurskyddslagar begränsade djurförsök till viss del, men det speglade knappast någon generell vilja att avskaffa djurs egendomsstatus. När allt kommer omkring dödade nazisterna kallsinnigt miljoner människor och djur under andra världskriget, ett beteende som inte är förenligt med en rättighetssyn, mänsklig eller övrig. Det är lika sant att säga att nazisterna stödde djurrättsfrågan som att säga att amerikaner stöder djurrätt för att vi har en federal djurvälfärdslag (Animal Welfare Act).

Men tänk om nazisterna, i motsats till vad vi vet, faktiskt förespråkade avskaffandet av djurutnyttjande? Vad skulle det säga om djurrättsidén? Svaret är glasklart: det skulle inte säga någonting om huruvida djurrättspositionen är rätt eller fel. Den frågan kan endast besvaras genom att avgöra huruvida argumenten för djurrätt är giltiga eller inte. Nazisterna favoriserade även äktenskap. Betyder det att äktenskap är en helt omoralisk institution? Nazisterna trodde även att utövande av sport var nödvändigt för att utveckla en stark karaktär. Betyder det att tävlingssporter är helt omoraliska? Jesus predikade om att dela resurserna på ett rimligt sätt. Gandhi förespråkade ett liknande budskap, även Stalin. Men Stalin nedvärderade människor. Kan vi därför dra slutsatsen att idén om resursfördelning har ett inneboende moraliskt fel som gör Jesus och Gandhi bristfälliga? Nej, självklart inte. Vi nedvärderar inte människor genom att bevilja djur moralisk betydelse mer än vi nedvärderar “normala” människors liv när vi beviljar värde till en del människor, såsom de människor som har funktionshinder/variationer, och förbjuder användandet av dem i experiment.

Genom att likställa speciesism med rasism och sexism, likställer ni då inte djur med mörkhyade människor och kvinnor?

Nej. Rasism, sexism, speciesism och andra former av diskrimineringar är lika på så sätt att de delar uppfattningen om att en viss moraliskt irrelevant egenskap (etnisk tillhörighet, kön, art) kan användas för att exkludera varelser med intressen från den moraliska gemenskapen eller för att undervärdera intressena genom en tydlig överträdelse av jämlikhetsprincipen. Speciesism och mänskligt slaveri är, exempelvis, lika eftersom alla djur och människor har ett grundläggande intresse i att inte bli behandlade som saker och ändå behandlas de som saker på grund av en moralisk irrelevant egenskap. Att neka djur denna grundläggande rättighet enbart på grund av att de är djur är som att säga vi inte ska avskaffa slaveri som är baserat på etnisk tillhörighet på grund av att slavens etniska grupp uppfattas som underlägsen. Argumenten som användes för att stödja slaveri och de argument som används för att stödja djurutnyttjande är strukturellt likartade: vi exkluderar varelser från den moraliska gemenskapen för att det finns en förmodad skillnad mellan “dem” och “oss” som inte har någonting att göra med inneslutandet av dessa varelser i den moraliska gemenskapen. Djurrättspositionen vidhåller att om vi anser att djur har moralisk betydelse, kräver jämlikhetsprincipen att vi ska sluta behandla dem som saker.

En liknande fråga som ofta uppstår i den här kontexten är ifall speciesism är lika “dåligt” som rasism, sexism eller andra former av diskriminering. Generellt sett är det inte lämpligt att rangordna ondska. Var det “värre” att Hitler dödade judar än att han dödade katoliker eller romer? Är slaveri “värre” än massmord? Är slaveri som inte baseras på etnisk tillhörighet “värre” än slaveri baserat på etnisk tillhörighet? Är sexism “värre” än slaveri och massmord, eller är det “värre” än slaveri men inte “värre” än massmord? Ärligt talat vet jag inte vad dessa frågor innebär, men jag antar att de personer som överväger dem underförstått antar att en grupp är “bättre” än någon annan. Hur som helst är alla dessa diskrimineringar förfärliga, och de är förfärliga på olika sätt. Men de har alla en sak gemensamt: alla behandlar människor som saker som inte har intressen som kan skyddas. I den bemärkelsen är dessa diskrimineringar–hur olika de än är–lika speciesism, vilket medför att vi behandlar djur som saker.

Slutligen finns det de som menar att vi är respektlösa och påstår att vi likställer utvecklingshämmade och senila människor med djur när vi säger att vissa djur har en högre kognitiv förmåga än vissa människor. Detta missar återigen helt poängen med argumentet för djurrätt. Genom århundraden har vi rättfärdigat vår behandling av djur som resurser för att de antagligen saknar någon egenskap vi har. Men en del djur har en sådan “egenskap” i högre grad än vissa av oss och en del människor har inte en sådan egenskap överhuvudtaget. Poängen är att även om en särskild egenskap kan vara lämplig för vissa syften, är kännande den enda egenskap som krävs för moralisk betydelse. Vi behandlar inte och bör inte behandla skadade människor som resurser för andra människor. Och om vi verkligen anser att djur har moraliskt betydande intressen, bör jämlikhetsprincipen gälla även dem och vi bör sluta behandla dem som resurser. Argumentet för djurrätt betyder inte att respekten för mänskligt liv blir mindre; det ökar respekten för allt liv.

Om vi inte utnyttjade djur skulle inte vårt samhälle se ut som det gör idag. Innebär inte det att människans utnyttjande av djur är moraliskt försvarbart?

Nej. För det första, denna frågeställning förmodar att vi inte hade tänkt ut alternativ till djurutnyttjande om det var nödvändigt, antingen för att icke-mänskliga djur inte fanns tillgängliga eller för att vi tagit ett moraliskt beslut att inte utnyttja dem som resurser. För det andra, även om djurutnyttjande var nödvändigt för hur vårt samhälle ser ut idag, hade samma argument kunnat föras med hänseende till vilken mänsklig aktivitet som helst. Till exempel, utan krig, patriarkat och andra former av våld och exploatering, skulle inte vårt samhälle se ut som det gör idag. Det faktum att en särskild aktivitet var ett nödvändigt medel till vad en del skulle anse vara ett önskvärt mål bevisar inte att medlet i sig är moraliskt försvarbart. Nutida amerikaner skulle inte kunnat avnjuta dagens välstånd om det inte vore för mänskligt slaveri; det innebär inte att slaveri är moraliskt försvarbart. För det tredje, ett argument kan åtminstone föras att vårt nutida samhälle med dess våld, miljöförstöring, orättvisa fördelning av resurser och andra former av orättvisor är ett mindre önskvärt mål än vad somliga anser, och att vi inte bör vara så angelägna att stödja medlen som lett oss dit vi är idag.

Är inte människans användning av andra djur en “tradition,” eller “naturligt,” och därmed moraliskt rättfärdigat?

Alla former av diskriminering har historiskt sett försvarats som “tradition”. Sexism rättfärdigas ständigt på grund av att det är tradition för kvinnor att vara undergivna män: “En kvinnas plats är hemma”. Mänskligt slaveri har varit en tradition i de flesta kulturer vid någon tidpunkt. Det faktum att ett beteende kan beskrivas som traditionellt säger ingenting om huruvida det är moraliskt acceptabelt eller inte.

Förutom att förlita sig på tradition karaktäriserar somliga vårt djurutnyttjande som “naturligt” och förklarar det därmed som moraliskt acceptabelt. Återigen, att beskriva något som naturligt säger i sig ingenting om handlingens moraliska riktighet. De flesta former av diskriminering har beskrivits som både naturliga och traditionella. De båda begreppen är ofta utbytbara. Vi har rättfärdigat mänskligt slaveri som en naturlig hierarki av slavägare och slavar. Vi har rättfärdigat sexism som något som representerar mäns överordning av kvinnor. För övrigt är det rätt märkligt att beskriva vår nutida kommersialisering av djur som naturlig på något sätt. Vi har skapat fullkomligt onaturliga miljöer och jordbruksmetoder i syfte att maximera vinst. Vi utför bisarra experiment i vilka vi transplanterar gener och organ från djur till människor och vice versa. Vi har börjat klona djur. Inget av detta kan beskrivas som naturligt. Begrepp som “naturligt” och “tradition” är just det: begrepp. De är inte skäl. Om människor försöker försvara att djur utsätts för smärta och lidande baserat på vad som är naturligt eller traditionellt, betyder det oftast att de inte i övrigt kan rättfärdiga sitt beteende.

En variant av denna fråga fokuserar på olika gruppers traditioner. Till exempel, i maj 1999 dödade Makah-stammen från Washington dess första gråval på sjuttio år. Dödandet, som gjordes med stålharpuner, pansarvärnskanoner, pansarbrytande ammunition, motorbåtar och med ett bidrag på 310 000 dollar från regeringen, försvarades med att valfångst tillhör Makah-stammens traditioner. Men med samma argument kan klitorisstympning i Afrika och brudbränning i Indien försvaras (vilket också görs). Frågan här är inte om beteendet är del av någon kultur; allt beteende är del av någon kultur. Frågan är om beteendet är moraliskt försvarbart.

Slutligen, en del argumenterar att, på grund av att djur äter andra djur i det vilda, är vårt djurutnyttjande naturligt. Det finns fyra invändningar mot denna hållning. För det första, även om en del djur äter andra djur i det vilda, gör en del djur inte det. Många djur är veganer. Dessutom, det finns mer samarbete i naturen än vad vår föreställning om “naturens grymhet” låter oss tro. För det andra, oavsett om djur äter djur har det inte med saken att göra. På vilket sätt är det relevant för oss huruvida djur äter djur? En del djur är köttätare och kan inte leva utan kött. Vi tillhör inte den kategorin; vi kan leva gott utan att äta kött och allt fler människor tar positionen att både vår hälsa och miljön skulle gynnas om vi slutade äta djurprodukter. För det tredje, djur gör massa saker som människor anser vara moraliskt olämpliga. Till exempel så parar sig och skiter hundar på gatan. Innebär det att vi ska följa deras exempel? För det fjärde, det är intressant att när det är lägligt för oss att göra det, så försöker vi rättfärdiga vårt djurutnyttjande med stöd av vår förmodade “överlägsenhet”. Och när vår förmodade “överlägsenhet” står i vägen för något vi vill göra, då porträtterar vi plötsligt oss själva som inte mer än en av de vilda djurarterna, lika berättigade som räven att äta kyckling.

Om du är för att avskaffa användandet av djur som mänskliga resurser, bryr du dig då inte mer om djur än om de människor med sjukdomar som eventuellt kan botas med hjälp av forskning på djur?

Nej, självklart inte. Denna fråga är logiskt och moraliskt oskiljbar från frågan om huruvida de som förespråkade avskaffandet av mänskligt slaveri brydde sig mindre om de amerikanska sydstatarnas välmående, som stod inför ett ekonomisk förfall ifall slaveriet skulle avskaffas, än de brydde sig om slavarna.

Frågan handlar inte om vem vi bryr oss om eller värderar mest; frågan handlar om ifall vi moraliskt kan rättfärdiga att behandla kännande varelser – människor eller icke-mänskliga djur – som varor eller uteslutande som medel för andras mål. Till exempel så anser vi vanligtvis inte att vi olovligen ska använda människor i biomedicinska experiment, även om vi skulle få mycket bättre data om mänskliga sjukdomar om vi använde människor istället för djur. Att tillämpa data från djurexperiment till en mänsklig kontext – med antagandet att djur-datan är relevant överhuvudtaget – kräver ofta svåra och inexakta extrapoleringar. Vi skulle kunna undvika dessa svårigheter genom att använda människor, vilket skulle ta bort behovet av extrapolering. Men vi gör inte detta eftersom även om vi är oense om många moraliska frågor, håller de flesta av oss med om att det är fel att använda människor som inte gett sitt samtycke som experimentsubjekt från första början. Ingen antyder att vi bryr oss mer om de som är ovilliga till att användas till experimentsubjekt än de som skulle gynnas av en sådan användning.