Alla former av diskriminering har historiskt sett försvarats som “tradition”. Sexism rättfärdigas ständigt på grund av att det är tradition för kvinnor att vara undergivna män: “En kvinnas plats är hemma”. Mänskligt slaveri har varit en tradition i de flesta kulturer vid någon tidpunkt. Det faktum att ett beteende kan beskrivas som traditionellt säger ingenting om huruvida det är moraliskt acceptabelt eller inte.
Förutom att förlita sig på tradition karaktäriserar somliga vårt djurutnyttjande som “naturligt” och förklarar det därmed som moraliskt acceptabelt. Återigen, att beskriva något som naturligt säger i sig ingenting om handlingens moraliska riktighet. De flesta former av diskriminering har beskrivits som både naturliga och traditionella. De båda begreppen är ofta utbytbara. Vi har rättfärdigat mänskligt slaveri som en naturlig hierarki av slavägare och slavar. Vi har rättfärdigat sexism som något som representerar mäns överordning av kvinnor. För övrigt är det rätt märkligt att beskriva vår nutida kommersialisering av djur som naturlig på något sätt. Vi har skapat fullkomligt onaturliga miljöer och jordbruksmetoder i syfte att maximera vinst. Vi utför bisarra experiment i vilka vi transplanterar gener och organ från djur till människor och vice versa. Vi har börjat klona djur. Inget av detta kan beskrivas som naturligt. Begrepp som “naturligt” och “tradition” är just det: begrepp. De är inte skäl. Om människor försöker försvara att djur utsätts för smärta och lidande baserat på vad som är naturligt eller traditionellt, betyder det oftast att de inte i övrigt kan rättfärdiga sitt beteende.
En variant av denna fråga fokuserar på olika gruppers traditioner. Till exempel, i maj 1999 dödade Makah-stammen från Washington dess första gråval på sjuttio år. Dödandet, som gjordes med stålharpuner, pansarvärnskanoner, pansarbrytande ammunition, motorbåtar och med ett bidrag på 310 000 dollar från regeringen, försvarades med att valfångst tillhör Makah-stammens traditioner. Men med samma argument kan klitorisstympning i Afrika och brudbränning i Indien försvaras (vilket också görs). Frågan här är inte om beteendet är del av någon kultur; allt beteende är del av någon kultur. Frågan är om beteendet är moraliskt försvarbart.
Slutligen, en del argumenterar att, på grund av att djur äter andra djur i det vilda, är vårt djurutnyttjande naturligt. Det finns fyra invändningar mot denna hållning. För det första, även om en del djur äter andra djur i det vilda, gör en del djur inte det. Många djur är veganer. Dessutom, det finns mer samarbete i naturen än vad vår föreställning om “naturens grymhet” låter oss tro. För det andra, oavsett om djur äter djur har det inte med saken att göra. På vilket sätt är det relevant för oss huruvida djur äter djur? En del djur är köttätare och kan inte leva utan kött. Vi tillhör inte den kategorin; vi kan leva gott utan att äta kött och allt fler människor tar positionen att både vår hälsa och miljön skulle gynnas om vi slutade äta djurprodukter. För det tredje, djur gör massa saker som människor anser vara moraliskt olämpliga. Till exempel så parar sig och skiter hundar på gatan. Innebär det att vi ska följa deras exempel? För det fjärde, det är intressant att när det är lägligt för oss att göra det, så försöker vi rättfärdiga vårt djurutnyttjande med stöd av vår förmodade “överlägsenhet”. Och när vår förmodade “överlägsenhet” står i vägen för något vi vill göra, då porträtterar vi plötsligt oss själva som inte mer än en av de vilda djurarterna, lika berättigade som räven att äta kyckling.
